Praktisk intelligens

För att kunna genomföra en ålagd uppgift räcker det inte med att göra som man blivit tillsagd. Professionellt arbete kräver initiativförmåga, uppfinningsrikedom och engagemang; sådant vi brukar kalla för talang eller skicklighet. Praktisk intelligens omfattar att man dels har tillräckligt med faktakunskaper för att lösa den ålagda uppgiften, dels har förmågan att bemästra de fysiska, psykiska och sociala aspekter som uppgiften genererar. Praktisk intelligens handlar med andra ord om att sammanföra uppgiftens samtliga aspekter till en helhet och använda helheten i genomförandet av den ålagda arbetsuppgiften. Arbete, i synnerhet professionellt arbete, är därför så mycket mer än att ”göra sitt jobb”. För att förstå praktisk intelligens måste vi börja i det mänskliga lärandet, och utgå från det epistemologiska antagandet att kunskap uppstår i relationen mellan individ och kollektiv.

Vi föds in i ett samhälle, det vill säga in i en socialt strukturerad värld som från första början ger oss socialt strukturerade roller. Den första rollen vi tilldelas är rollen som nyfödd, och samhällets uppfattning om hur nyfödda ska tas om hand präglar vår första tid i livet. Vi går sedan genom livet i allehanda roller – förskolebarn, skolbarn, tonåring, vuxen, man, kvinna, pensionär m.m. Till varje roll finns sociala förväntningar och krav som kan kopplas till sociala strukturer. Men vi är också personer, med egen vilja och kraft, och tillsammans bildar vi kollektiv som reproducerar och förändrar de sociala strukturerna. Detta kallas agentskap. Vi blir först agenter, det vill säga en del av den kollektiva praktiken, innan vi blir personer. Dessa primära agentskap skiljer sig från de korporativa. Korporativa agentskap består av organiserade intressegrupper, som har skapats för att nå vissa mål. Till skillnad från de primära agentskapen är dessa grupper strategiskt engagerade i att upprätthålla och förändra samhällsstrukturerna. Professionerna är korporativa agenter. På samma sätt som med det primära agentskapet blir vi professionella agenter innan vi blir professionella aktörer. Det är först när vi gör saker som enskilda personer som vi blir aktörer.

Det inre psykiska livet präglas av människans dubbla anslutning; vårt psykiska liv formas av anslutningen till den biologiska och till den sociala kroppen. Våra erfarenheter av agentskap (den sociala kroppen) och aktörskap (den biologiska kroppens görande) formar det personliga agentskapet och aktörskapet till inre objekt. Korporativa agentskap ger oss roller, primära agentskap ger oss identiteter och aktörskapet formar oss till moraliskt ansvariga personer. I relationen mellan dessa inre objekt emergerar den praktiska intelligensen. Praktisk intelligens är alltså en personlig egenskap, som hänger samman med en vårt lärande och görande i den sociala kontexten.

Praktisk intelligens och lärande

Idag är det en vedertagen uppfattning att vårt tänkande sker i två system. Psykologen Daniel Kahneman beskriver dem som system 1 och system 2. System 1 fungerar automatiskt, snabbt och utan medveten ansträngning. Förenklat kan man säga att det strukturerar mänskligt agentskap. System 2 består av ansträngande och uppmärksamhetskrävande intellektuella aktiviteter. Det ger en upplevelse av kontroll, koncentration och medvetna val. På samma sätt som att all kunskap struktureras av relationen mellan explicit och tyst kunskap, struktureras allt mänskligt tänkande av relationen mellan agentskap och aktörskap. Som tänkande varelser står vi alltid i förbindelse med vår omgivning, och när omgivningen påkallar vår uppmärksamhet blir vi aktiverade och beredda att handla – vi blir interaktörer. Men det är först när vi gör något som sätter spår i omgivningen som vi blir aktörer. Som aktörer emergerar vi på det interindividuella stratumet och börjar samordna våra handlingar med andra aktörer. Då startar en intersubjektiv process.

Teoretiskt struktureras intersubjektivitet av relationen mellan Självet och den Andre. Det är i denna relation som vi blir medvetna om oss själva. Men detta sker alltid genom något i omvärlden, en sakfråga. Intersubjektivitet struktureras av en treställig modell bestående av minst två aktörer och den sakfråga som interaktionen kretsar kring.

Praktisk intelligens är alltså en komplex egenskap, lokaliserad i personer. Generellt formas den av relationen mellan skolning och bildning. Skolning är i det vi brukar kalla utbildning. Bildning kommer inifrån och formas av en persons intresse, kunskapshunger och lust att utvecklas. Bildning är en kombination av inre vetande och lärande, en rörelse mellan förtrogenhet och kritik. Genom den når vi insikt, mognad och personlig autonomi.

Det lärande subjektet

Teorierna om lärprocesser är många och skiftande. I alla teorier måste man dock ha en uppfattning om vad som ska läras (kunskapsobjektet), vem som lär sig (det lärande subjektet) och hur lärande går till (lärprocessen). Hur man ser på relationerna mellan dessa tre objekt påverkar kunskapspolitiken. Kunskapspolitiken är i sin tur en supervenient mekanism som påverkar hur kunskap skapas och förmedlas. Kunskapspolitiken kommer med andra ord att strukturera personers praktiska intelligens.

Både i skolningsprocessen och bildningsprocessen är ”det lärande subjektet” av central betydelse. Det lärande subjektet kan definieras som ”en person som låter sig undervisas och som vill lära sig”. Vi kan med utgångspunkt i de olika världshypoteserna identifiera fyra typer av lärande subjekt:

Det byggande subjektet vilar på en formell ontologi. I synen på lärande görs en strikt åtskillnad mellan den lärande personen och kunskapsobjektet. Kunskapsobjektet baseras på att vi skapar mentala modeller av världen, att verkligheten sammanfaller med modellerna och att verkligheten kan förklaras och förändras genom modellerna. Här blir det lärande subjektet innesluten i de skapade modellerna, och så fort verkligheten skiljer sig från modellerna uppstår problem. Det byggande subjektet är den supervenienta kraften i skapandet av ”kvalitetsmodeller” och ”förbättringskunskap”. Sanningskriteriet i formism handlar om överensstämmelsen mellan beskrivningen och de objekt beskrivningen hänvisar till.

Det förvärvande subjektet vilar på en mekanisk ontologi. Här görs en skarp åtskillnad mellan insida och utsida. Kunskap och tänkande är lokaliserat inne i huvudet på enskilda individer, och därmed oåterkalleligt skilt från den yttre verkligheten. Lärande är den process som gör att yttre objekt formas till korrekta representationer i huvudet på någon. Väl där blir de till inre representationer. Som sådana omvandlas de till reflektion och effektivt görande. Det pedagogiska problemet är hur man ska få in kunskap i huvudet på någon. Den supervenienta mekanismen utgår från att det finns en objektivt bestämd kunskap; därför kan värdefullt lärande bara ske i formella sammanhang. I dem ser experter till att fakta och värderingar lärs in på rätt sätt. Här är den explicita kunskapen norm, och tyst kunskap möts med misstänksamhet. Sanningskriteriet består av kausala kopplingar mellan stimuli och respons. Denna uppfattning av det lärande subjektet har dominerat västerländsk pedagogik i århundraden och dominerar även dagens kunskapspolitik.

Det lärande subjektet som kontextprodukt utgår från organicismen. Här betraktas skolning som en social verksamhet i ett unikt sammanhang. Kunskap består av subjektiva fragment som formats till en helhet. Den kan därför inte överföras från ett sammanhang till ett annat; den är innesluten i det lärande subjektet som en konstruerad, subjektiv upplevelse. Sanningen finns i helheten och det lärande subjektet blir en del av kollektivets strävan att nå den absoluta sanningen. Denna syn på det lärande subjektet leder till en relativism som blir opraktisk, och som snarare underminerar än främjar den praktiska intelligensen. Den har inte heller fått fäste i kunskapspolitiken i någon nämnvärd omfattning.

Det lärande subjektet som invånare i världen grundas i en kontextuell ontologi. Här betraktas det lärande subjektet som varande i världen. Människans varande är intentionellt och består av allt som har en vardaglig och konkret existens för oss. Detta skiljer sig från varat. Varat syftar på den outgrundliga verkligheten som finns bortom människans konkreta existens. Varat tillhör verklighetens domän och är inneboende i starka, kollektiva kunskapen. Mellan varat och varandet finns en ontologisk klyfta, som måste överbryggas för att vi ska kunna tänka om världen vi lever i. Som invånare lever det lärande subjektet i en aktiv relation med sin omgivning och inte särskiljas från denna omgivning. Sanningen finns i händelser som leder till lyckade handlingar.

Praktisk intelligens och intersubjektivitet

Intersubjektivt handlar den praktiska intelligensen om vad vi är tillsammans, vad vi blir tillsammans och vad vi gör tillsammans. För att bestämma professionell kompetens måste vi utgå från det vi gör tillsammans, det vill säga den professionella händelsen. Från denna kan vi härleda vad vi är och blir tillsammans, och mekanismerna som gör att det blir som det blir.

I den intersubjektiva processen samordnas våra aktiviteter på tre sätt: handlingar samordnas i tid, rum och interaktion; mening samordnas genom att vi delar mening och normer och mål samordnas genom anpassning av aktörernas individuella syften, intressen och intentioner.

Detta sker både kognitivt och affektivt. Kognitiv samordning består av att vi gärna söker oss till dem som delar och bekräftar våra uppfattningar. Med andra ord,den kognitiva samordningen både uppstår ur och befäster likhet, och den är en central mekanism i uppkomsten av expertkollektiv. Affektiv samordning handlar om att vi påverkar varandra känslomässigt, både när vi attraheras och provoceras av den Andre. I båda fallen samordnar vi oss för att ha kontroll och för att inte tappa fotfästet. Kognitiv och affektiv samordning kan bara särskiljas teoretiskt, i praktiken är de sammanblandade och härstammar ur vad man är tillsammans och vad man blir tillsammans. Genom att vara något tillsammans, att bli något tillsammans och att göra något tillsammans skapar vi mening i tillvaron och formar de identiteter vi behöver för att kunna delta i samhällslivet.

Praktisk intelligens i professionell kompetens

Sociala händelser kan analyseras praktiskt utifrån en formel, som sociologen Thomas Brante formulerat

Kontext + struktur + mekanism = utfall

Professionell kompetens är en social process. Den emergerar i professionella händelser, och professionella händelser äger rum i en institutionell kontext. I händelsen skapas unika struktur, och i dem återspeglas både egenskaper hos de deltagande personerna och det handlingsutrymme som kontexten erbjuder. Praktisk intelligens är därför en mekanism som avgör hur den professionella kompetensen kommer att gestalta sig. Sätter vi in det i formeln kan professionell kompetens definieras enligt följande:

professionellt agentskap + professionellt aktörskap + praktisk intelligens = professionell kompetens

Praktisk intelligens innehåller flera mekanismer och motmekanismer som påverkar professionell kompetens: öppenhet, kontroll; erkännande, misskännande; kritiskt förnuft; praktisk klokskap. Konkret visar den praktiska intelligensen sig i en persones förmåga

att förstå och hantera kunskapsobjektet som är inneboende i det egna agentskapet samt insikt i kunskapsobjektets inneboende mekanismer
att förstå och hantera strukturerna som emergerar i den professionella händelsen medan den pågå
att utifrån ovanstående punkter skapa en helhet som mynnar ut i praktiska lösningar och intersubjektivt samarbete

Till Praktisk klokhet Till Kritiskt förnuft

Källor

Arrow, H, Mc Grath, J, & Berdahl,J. (2000). Small groups as complex systems: formation, coordination, development and adaptation. Thousand Oaks, Calif. London: Sage.
Brante, Thomas. (2010). Professional Fields and Truth Regimes: In Search of Alternative Approaches. Contemporary Sociology, 9, 843-886.
Danermark, B, Ekström, M, Jakobsen, L, & Karlsson, J. (2003). Att förklara samhället. Lund: Studentlitteratur.
Dejours, Christophe. (2012). From the Psychopathology to the Psychodynamics of Work. In N. Smith & J.-P. Deranty (Eds.), New Philosophies of Labour. Work and the Social bond. Leiden: Brill.
Dejours, Christophe, & Deranty, Jean-Philippe. (2010). The Centrality of Work. Critical Horizons, 11(2), 167-180.
Eisold, Kenneth. (2009). What you don´t know you know. Our Hidden Motives in Life, Business, and Everything Else. New York: Other Press.
Kahneman, Daniel. (2011). Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Volante.
Plumb, D. (2008). Learning as dwelling. Studies of the Education of Adults, 40(1), 62-79.