Profession

För att teoretiskt bestämma begreppet profession måste man börja med att ta reda på vad som skiljer professionella yrken från andra yrken. Det första steget består av att renodla relationen mellan yrke och kunskap och sedan visa vad som skiljer professionella yrken från andra yrken. Thomas Brante utgår från följande premisser:

Professionerna är platsen för den främsta kunskapen inom ett område. Denna kunskap blir tillgänglig när de teoretiska principerna omvandlas till praktisk handling. Professionerna representerar höga teoretiska principer, och utgör den högsta auktoriteten, den djupaste kunskapen och de ultimata handlingsmöjligheterna.
I alla samhällen bärs och förvaltas den främsta kunskapen av kollektiv. Upplysningstiden innebar att den främsta kunskapen övergick från religionen till vetenskapen.
Idag betraktas vetenskaplig kunskap som den främsta, och produceras och distribueras av universitet och högskolor. Professionerna har därigenom blivit yrken som baseras på vetenskap, och professionell praktik utgörs av tillämpad vetenskap.

Länge var universiteten elitinstitutioner med ett begränsat antal klassiska utbildningar som inom medicin, juridik, teologi och teknik. När välfärdsstaten expanderade skapades nya professioner inom trygghetssystemen. Dessa var till en början praktiska som först under senare år har akademiserats, t.ex. omvårdandsvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete. 2000-talets växande kunskapsmarknad har givit upphov professioner i vardande inom turism, information, media. Dagens kunskapsmarknad ställer oss inför ett val i synen på professionell kompetens. Ett alternativ är att definiera begreppet marknadsmässigt och likställa det med några års universitetsstudier. Det andra alternativet är att hävda att endast renodlad vetenskaplig kunskap kan ligga till grund för begreppet profession.

Professionerna struktureras av relationerna mellan tre enheter eller "sociala objekt": vetenskap, intervention och problematiska objekt. De problematiska objekten utgörs av fenomen eller personer, som makthavare uppfattar problematiska. Som medborgare blir vi problematiska objekt när vi tar del samhällets service; det problematiska objektet är inneboende i roller som elev, patient, klient, fånge, trafikant med mera.

Vetenskapen observerar, klassificerar och inordnar de problematiska objekten i begreppsliga system. Systemen ligger till grund för professionella praktiker, som intervenerar i samhället för att göra de problematiska objekten mindre problematiska. Både vetenskapen och professionerna riktar sig mot de problematiska objekten, men gör det på olika sätt. Vetenskapen observerar, manipulerar och diskuterar dem för att nå en fördjupad förståelse av dem, men också för att styra dem. Vetenskapen bestämmer med andra ord hur de problematiska objekten bör behandlas. Professionerna bygger sin praktik på vetenskapliga rekommendationer och griper in för att förändra problematiska objekt. Professionerna blir på detta sätt en förmedlande instans mellan vetenskap och samhälle (politik).

Relationen mellan vetenskap, intervention och problematiska objekt är den strukturella förutsättningen för existensen av professioner. Detta innebär att alla objekten – vetenskap, intervention och problematiskt objekt – måste finnas för att vi ska kunna tala om profession. Detta kallar Brante för det professionella komplexet, som i sin renodlade form är det förutsättningen professionell praktik. Professionell praktik är i sin tur förutsättningen för att vi ska kunna tala om professionell kompetens.

Professioner är alltså yrkesgrupper som omvandlar teoretisk kunskap till praktisk handling. Medborgarna betraktar dem i regel som värdefulla, skickliga och förtroendeingivande, och förväntar sig att de ska garantera tillväxt och välstånd. Men misslyckas de möts de av misstro och missnöje. Professionerna och professionernas makt har varit en viktig en del av välfärdsstatens framväxt och utbredning. Enligt många samhällsvetare har professioner en viktig integrativ funktion i samhället, och de står också för de viktigaste innovationerna inom områden som teknik, hälsa, organisation, ekonomi, vetenskap. Idag utgör de 15-20 procent av den totala arbetskraften. Kunskapspolitiken är kontexten för såväl vetenskapen som för professionerna, och det är kunskapspolitiken som bestämmer vilken vetenskaplig kunskap som är den främsta, och därmed villkoren för hur professionell kompetens kan uttryckas och användas.

Under 1980- och 1990-talet fanns två konkurrerande kunskapstraditioner, som ledde till olika slutsatser: förtroende ställdes mot effektivitet, tillit mot ekonomisk rationalisering. Förhållandet mellan dessa motpoler går tillbaka till modernitetens ursprung, och brukar beskrivas som de ”två kulturerna”. De två kulturerna syftade på spänningen mellan naturvetenskap och humaniora. Ur tvekampen mellan de två kulturerna uppstod en tredje, ekonomismen, och ekonomisktiska värderingar kom att lägga grunden för dagens kunskapspolitik.

I en allt intensivare global konkurrens har kunskapspolitiken förordat naturvetenskap, teknik, medicin och ekonomi som de främsta kunskapsområdena, och den högre utbildningen riktats alltmer mot att tillfredsställa näringslivets behov och mot främja Europas konkurrenskraft som utbildningskontinent. I denna kunskapspolitik frodas drömmen en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form. Och ur denna dröm uppstår en mekanisk världsuppfattning och en instrumentell människo- och kunskapssyn. Läs mer.

Med ekonomismens genomslag kom den politiska övertygelsen om att vetenskapen och professionerna måste styras och övervakas. Vi fick en kunskapskultur där endast sådant som kan mätas med kvantitativa mått räknas som giltig kunskap. Det är mot denna bakgrund förordar jag, i linje med Brante att definitionen av begreppet profession bör falla tillbaka på sådan kunskap, som omfattar vetenskapsteoretisk analys av ontologiska och epistemologiska antaganden.

Källor

Brante, Thomas. (2001). Consequences of Realism for Sociological Theory-Buildning. Journal for the Theory of Social Behavior, 31(2), 167-195.
Brante, Thomas. (2010). Professional Fields and Truth Regimes: In Search of Alternative Approaches. Contemporary Sociology, 9, 843-886.
Brante, Thomas. (2014). Den professionella logiken. Hur vetenskap och praktik förenas i det moderna kunskapssamhället. Stockholm: Liber.
Ekström, Anders, & Sörlin, Staffan. (2012). Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Stockholm: Norstedt.