Inför våra ögon vältrar de sig i skammens gyttja, de politiska pudlarna. Visst har vi vant oss, men kan ändå inte låta blir att se på när de rullar runt. Metaforen ”att göra en hel pudel” myntades 2002 av Pål Jebsen. Han  kommenterade Jan O Karlsson kovändning efter att ha ertappats med dubbla löner. Jebsen tyckte att stadsrådet lade sig på rygg och sprattlade med benen. Sedan dess har det pudlats till höger och vänster, och idag måste vi lära oss skilja mellan hela pudlar och prettopudlar. Gustav Fridolins första pudel ”att inte veta hur kränkande det kan vara för kvinnor när en man vägrar hälsa med att skaka hand” är en nog prettopudel. Den ledde rakt ner i avgrunden, och miljöpartiets språkrör tvingas nu begära nytt mandat för att kunna leda partiet till en nystart.

Pudlar i den sociala tiden

Pudlandets problem är att det gjorda inte kan göras ogjort. Våra handlingar skrivs in i den sociala tiden, och blir en del av den ogenomträngliga tysta kunskapen som konstituerar samhället. Det speciella med människan, skriver vetenskapssociologen Harry Collins, är hennes förmåga att festa på kollektivets kulturella blod på samma sätt som insekter festar på de stora djurens blod. Kroppens materiella realitet strukturerar både kunskapen och vårt deltagande i samhället. Vårt görande är med andra ord socialt förkroppsligat på mer än ett sätt. Det är vår förmåga att använda oss av kunskapselement i samklang med andra människor som skiljer människan från andra biologiska arter.  Språket är länken mellan individen och kollektivet. Den socialt förkroppsligade kunskapen är därför inneboende i allt vi säger och allt vi gör.

Livet i  den tysta kunskapen går sin gilla gång. Det är först när kunskapselementen bryter av den sociala tiden som vi märker att något inte står rätt till. Till en början är dessa element sällan välkomna – vi försvarar oss, ifrågasätter och förnekar det som kommit upp till ytan. När förnekandet inte längre håller är det dags för en pudel.

Att göra en pudel är en annan strategi. Den handlar om att med förförelsens hjälp sopa igen  avtrycken i den sociala tiden. Det är en kollektiv process, och den som inte låter sig förföras riskerar  få bära skulden för att obehaget består. Det är troligen därför som pudlande blivit så populärt.

Man kan motverka förförelse genom att använda sitt kritiska förnuft. I stället för att dras med i den mediala skrämselpropagandan, kan man härleda de tysta elementen och se hur de formar strukturerna under ytan. Ett exempel är tumultet efter Yasri Khan, som inte ville ta TV4:s reporter i hand.

Den feministiska villfarelsen

Reportern inledde den 4 minuter långa intervjun med att konstatera att Khan inte ville ta henne i hand. Det centrala i Khans långa svar finns i början. Han talar om att han inte vill ta människor i hand, och menar att han ändå visar reportern sin respekt, kan arbeta med henne, att de kan göra allt möjligt och att detta borde spela större roll än att ”du kan få kontroll över min kropp eller få större befogenhet över min kropp”, säger han. Det första vi ser är att han förnekar att det bara gäller kvinnor, det andra är att han beskriver sig som offer för reporterns kontroll. Intervjun fortsätter med att han försvarar sin ståndpunkt, hävdar sin rätt att få göra som han vill och förutspår att han blir ett offer för majoriteten. Detta blir i Gustav Fridolins händer att inte veta att kvinnor kan känna sig kränkta när en man vägrar skaka hand.

När jag ser på klippet ser jag en medelålders kvinnlig reporter som med varsam hand intervjuar en svamlande muslimsk pojkvasker. Jag tänker att det inte kan vara det uteblivna handslaget som varit pinsamt med att denne unge man nominerats till miljöpartiets styrelse. Det måste vara hans uppenbara brist på självinsikt och kompetens. Inkompetensen verkar smitta av sig, för snart kunde vi skåda hur landets skolminister också blev en svamlande pojkvasker, och hur detta ledde till att statsministern tillrättavisade hela svenska folket: ”i Sverige hälsar vi med att ta i hand”.

Detta handlar inte om feminism, det handlar om män som gömmer sig bakom feministiska kjolar. Det som börjar flyta upp till ytan är frågan om individens frihet och kollektivets ansvar.  En besvärande och svår fråga i individualismens och globaliseringens tidevarv.  I manlig förbrödring avleder man den besvärliga frågan och gör den till en kvinnofråga. I ett sådant ljus blir kvinnoföraktet i Fridolins prettopudel exponerat. Det är såhär förförelsens mekanismer verkar. Med hjälp feministisk förbrödring kan manliga makthavare avleda verkligt brännande frågor och samtidigt vingklippa kvinnors politiska kraft. Och kvinnorna låter det ske, för när förförelsens vindar blåser blir man lätt till en syndabock. Därför tycker jag att man alltid bör se upp med män som kallar sig feminister.

Person, identitet och roll

Vi vet mer än vet vi tror oss veta. För att kunna leva i samhället måste vi utveckla vår förmåga att förstå de stora sammanhangen, vi utvecklar med andra ord ett kritiskt förnuft som hjälper oss att orientera oss i de stora sociala processerna. För att tänka om dem kan man använda sig av tre nivåer, hämtade från vardagsspråket: person, identitet och roll.

Person syftar alla förmågor som hör samman med en specifik människa.

Identitet syftar på de varaktiga mönster vi utvecklar i relationer till viktiga människor och sociala omständigheter. Även om vi brukar  tala om våra identiteter, är de största delen omedvetna. Vi upplever dem som vår ”natur” och ifrågasättande ses som ett angrepp på rätten ”få vara den man är”.

Roll  hör samman med en specifik arbetsuppgift. Roller har sitt säte i samhällets strukturer, de är funktionella och finns oavsett om någon fyller dem eller ej. Roller förbinder oss med samhället, men de begränsar också vårt personliga handlingsutrymme. När vi som personer tar på oss en roll genljuder barndomens drömmar och tillkortakommanden. Därför närmar vi oss våra roller med ambivalens.

Roller är kollektiva och funktionella, identiteter är individuella. Det är här, i skillnaden mellan roll och identitet, som sprängkraften i det uteblivna handslaget uppstår. I intervjun driver Khan en identitetspolitik, där han öppet gör anspråk på att få göra som han vill. Problemet här är inte att han hävdar sin identitet, utan att han inte vill leva upp till kraven som politikerrollen ställer på honom. Språkrören sjunker likaså ner i identitetspolitikens kvicksand när de välkomnar alla människor men inte alla värderingar. Vad språkrören gör är att de frikopplar värderingarna från människorna som bär dem. Vore det inte sundare för ett politiskt parti att nöja sig med att välkomna dem, som är beredda att axla rollerna, som hör samman med att driva partiets politik?

Att sätta roll före identitet är nödvändigt för att värna demokratin och för att främja integrationen. Det handlar om att kräva att den som tar på sig en roll också lever upp till uppgiftens och samhällets krav. Kraven formas av sociala och politiska processer, och i ett demokratiskt samhälle är ingen tvingad att ta roller som är oförenlig med deras identitet. Demokratin förtrycker inte identiteter, men tillträdet till samhällets roller varierar och alla roller innebär krav som begränsar friheten att uttrycka sina identiteter.

Att att göra anspråk på att identiteter ska överordnas roller, är att – medvetet eller omedvetet – försöka förändra de demokratiska strukturerna. Det gäller barnmorskan som gick till domstol för att slippa utföra aborter, det gäller Khan som inte vill ta i hand  och det gäller könskvoteringar. Det är sådana underliggande anspråk som gör identitetspolitiken försåtlig. Retoriskt förför den med sina löften om frihet och respekt för olikheter, under ytan drivs anspråken på strukturella förändringar. Att ta på sig en politisk roll innebär att man representerar andra, och att på den politiska arenan debattera med andra, som också tagit på sig en politisk roll. Som politisk identitet rivaliserar man med andra politiska identiteter om handlingsutrymme och makt. Rivaliteten kan lösas på två sätt: antingen vinner en identitet över de andra identiteterna, eller så man sluter sig och lever i enklaver som undviker att ha med varandra att göra. De som befinner sig i en roll vet att man kan ställas till svars och söker därför snabbt lösa kriserna som kommer i deras väg. De som hävdar sin identitet gör en pudel för att avleda hetluften. Det är därför vi behöver minnas att pudeln som förförde Faust var djävulen själv.

 

Hör om hur det gick till när Jebsen myntade begreppet att göra en pudel här (ca 23 min. in i klippet) och om hur den mediala logiken fungerar: https://www.youtube.com/watch?v=cMw_-O0NKNg.

Se intervjun med Yasri Kahn här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/yasri-khan-därför-tar-jag-inte-i-hand-3350227.