Jag hade knappt klivit ur sängen när det ringde. ComHem. Samfälligheten där jag bor har dragit in öppen fiber och sagt upp kollektivavtalet med ComHem. Jag fick själv välja tjänsteleveratör och valde ett annat bolag. Damen från ComHem började med att upplysa om att avtalet var uppsagt, som om jag inte visste. Snabbt svarade jag att jag beslutat mig för en annan lösning. Hon undrade då om jag skrivit på kontraktet med det nya bolaget. Jag besvarade hennes fråga. När jag lade på undrade jag varför jag hade gjort det. Tänkte på min granne som brukar besvara sådana frågor med ”det har du inte med att göra”.

Så slår jag på radion och får höra om bombdåden i Manchester. I kommentarerna upprepas, som ett mantra, att vi ska försvara det öppna samhället. Men vad innebär denna normativa öppenhet? Gagnar den verkligen demokratin? Jag uppfylldes av frågan. Då ringde det igen.

Denna gång var det en ventilationsfirma, som ”har sina tekniker i området”. Damen i luren undrade när vi hade rengjort vårt ventilationssystem senast. Jag visste att det där med teknikerna är båg. Jag visste att det inte handlar om gammaldags sotning, trots att damen gjorde sitt bästa för att låta som en myndighetsperson. Jag visste att de tar hutlöst betalt. Så jag bestämde mig för att prova jag grannens knep. ”Det har du inte med att göra” svarade jag sturskt. Damen i luren blev både perplex och förnärmad, och insisterade på att jag besvarade frågan. Jag var tvungen att upprepa mitt bryska avvisande ett par gånger, och hade hennes indignerade protester i örat när jag lade på luren. Det kändes inte bra. I grunden är jag en vänlig person.

Det var det där med det sociala livets elementära former. Jag plockade fram boken jag fått av en vän när jag låg på sjukhus. Det är länge sedan nu. Att få en intellektuellt krävande bok i detta utsatta läge, var något utöver det vanliga. Jag blev Asplundläsare. Men åter till de elementära formerna.

Det sociala livets elementära former

I boken om det sociala livets elementära former utvecklar Johan Asplund en socialpsykologisk teori som vilar på två begrepp: socialitet och responsivitet. Uttrycken har latinskt ursprung; socialis betyder sällskaplig och respondere betyder svara. Asplunds teori handlar om människans sällskaplighet och hennes benägenhet att svara när frågor ställs till henne.

I sitt ursprungliga tillstånd är den sociala responsiviteten vild och barnslig. Man måste dock ha klart för sig att det inte handlar om samförstånd. ”Slagsmål är en handgriplig form av social responsivitet och tillhör det sociala livets elementära former, upplyser Asplund. Motpolen till social responslvitet är asocial responslöshet. Vild och barnslig även den.

I boken Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet, skriver Asplund om asocial responslöshet. Boken inleds med en underhållande utredning om vad som händer om grannen plötsligt slutar hälsa. Att inte hälsa är en elementär form av maktutövning, mikromakt. Även när man anstränger sig går det inte att bekämpa mikromakten. Man får helt enkelt underordna sig tystnaden. Ordspråket ”att tala är silver, men att tiga är guld” kommer liksom i ny dager.

Asocial pratsamhet

Asocial pratsamhet är en särskild form av mikromakt. Den asocialt pratsamme förhåller sig till samtalspartnern som om denne inte finns. ”För att förbättra vår service kommer detta samtal att spelas in i utbildningssyfte. Du kan också bli uppringd av en automatisk kundundersökare.” Så låter det numera närhelst man ringer någon kundtjänst. Första gången det dök upp blev jag förvånad. Och om jag inte vill? sa jag rakt ut i luften. Snart nog insåg jag att om man inte underordnar sig, så får man ingen hjälp. Alltså inget val i valfrihetens tidevarv.

De flesta vet hur det är att prata med asocialt pratsamma. Man känner sig som vore man inlindad i plastfolie, snart vill man kräkas och letar desperat efter en öppning. Man inser att man måste ut och bort, men står där som förlamad. Förlamningen beror på att den spontana sällskapligheten är godtrogen; den utgår från att vi tror att alla vill varandra väl. Därför söker man felet finns hos sig själv. Valet står mellan att anstränga sig mer och få sin existens bekräftad, eller gå sin väg med tilltufsad självkänsla. En gång i tiden kallades detta för dubbelbindning och ansågs leda till psykisk ohälsa.

Dagens prat om öppenhet är asocial. Och inte nog med det, att underkasta sig asocial pratsamhet har blivit en norm. Därför tar damerna i min telefon för givet att jag ska upplysa dem om vilka avtal jag undertecknat och hur jag sköter ventilationskanalerna i mitt hus. För dem finns jag inte, för dem finns bara den asociala pratsamhet som ska få mig att köpa deras produkter. Och jag kämpar på med att hitta bra svar. Integritet? Nej, nej, inget integritetsprat! Det här handlar att bjuda mikromakten motstånd, mikromakten som angriper gräsrötterna på de sociala allmänningarna.

Själens disciplinering

Jag läste Norbert Elias civilisationsteori när den kom på svenska i mitten av nittiotalet. Minns hur jag förundrades över sambandet mellan användningen av bestick och storpolitik. Kroppens disciplinering underkastade man sig frivilligt. Och det gör vi fortfarande. Hälsa är en lukrativ marknad, både som självspäkning och njutning. Minns att jag redan då undrade över nästa steg, hur själens disciplinering skulle se ut.

Kroppens disciplinering handlar om mikromakt, själens disciplinering ännu mer så. Den terapeutiska kulturen fick fäste redan under sjuttiotalet. Att visa sina känslor och lära sig kontrollera dem blev en dygd, en dygd som kallades öppenhet. Men öppenheten var en illusion. Egentligen var den en ny form av självbehärskning som, enligt Elias, handlade om styrning och kontroll av emotioner. Arbetslivets och samhällets problem skulle lösas via medborgarnas självinsikt och personlighetsutveckling. Själen institutionaliserades, ansvaret förlades till gräsrötterna och en gigantisk prat- och mätmarknad såg dagens ljus.

Idag har själens disciplinering nära nog nått sin fullbordad. Valfrihet och kvalitet har kommit för att stanna. Det är ju bara prat, suckar man och rättar in sig i ledet. För vem kan argumentera emot valfrihet och kvalitet? Mikromakten slår till i själva öppenheten. Under evidensens fanor går marschen mot robotens tidsålder. Men valfrihet är inte detsamma som frihet, kvalitet inte detsamma som kvalitetsprat och evidens inte detsamma som sanning.

Tänka snabbt och långsamt

Det har blivit allt svårare att skilja mellan öppenhet och asocial pratsamhet. Förklaringen finns i hur vi tänker.

I boken Tänka snabbt och långsamt uppmanar Daniel Kahneman sina läsare att betrakta tänkande som ett drama mellan två system, vi kan kalla dem A och B. A tänker snabbt och automatiskt. A ser inte längre än dit näsan räcker. Det A ser, är allt som finns att se. A präglas alltså av vild och barnslig responsivitet. Därför råkar A ofta i klistret. Men det är också A som gör grovjobbet, ständigt på alerten. Om vi behövde överväga allt i vår väg, skulle vi snart bli helt utmattade.

B ägnar sig helst uppmärksamhetskrävande intellektuella aktiviteter. Det ger en trivsam upplevelse av rationalitet, beslutsamhet och kontroll, och det gillar B. Men B måste övervaka så att A inte drar iväg med dem. A:s fadäser är också B:s fadäser. Detta är besvärligt, eftersom B egentligen är en ganska lat typ. Helst vill B slippa att befatta sig med A överhuvudtaget. Och A letar ständigt efter vägar förbi B:s kontroll. Men de är oupplösligt förbundna. Utan A:s energi och snabbhet skulle B bli fyrkantig och korkad. Utan B skulle A vara ett frö för vinden, och inte fatta något av det som händer.

Det är här, i själva bandet mellan A och B som den asociala pratsamheten sätter in stöten. B sövs ner med pratsamhetens illusoriska anspråk på rationalitet och kontroll. A stimuleras i sin sociala responsivitet och springer dit näsan pekar. Med andra ord, asocial pratsamhet blockerar både kritiskt tänkande och spontan intuition. Bandet mellan A och B försvagas och fylls med information utan att vi märker det..

Tala är silver, men tiga är guld. I den asociala pratsamhetens epok gäller dock det omvända: tala är guld, tiga är silver. Allt beror förstås på vem som talar och vem som tiger. Men framför allt beror det på alla oss pudeltokar som inte hittar fram till pudelns kärna.

Det är en “pudeltok” av sannaste natur:
du stannar, och han hejdar strax sitt lopp,
du lockar, och han springer mot dig opp,
vad man har tappat, bringer han i knäppen.
i vattnet springer han och tar opp käppen

(Faust, Utanför stadsporten)

Slå ett slag för slutenheten

Jag vill slå ett slag för slutenheten, inte slutenheten som stänger ute, ej heller den som stänger inne. Jag vill slå ett slag för slutenheten som tänker färdigt, som vet vad den tycker och vad som är lämpligt att göra. Jag vill slå ett slag för den slutenhet som är själva förutsättningen för öppenhet,.