Andan faller på. I dessa tider kan jag inte låta bli att travestera på ”man ska husvagn”:

Man ska ha knytblus – då är allting redan klart
Man ska ha knytblus – det har jag sett att alla har
Man ska ha knytblus – för att stuva gubbar i
Man ska ha knytblus – för då blir man fri

Folkhemshumor. Så långt ifrån den Svenska Akademin man kan komma. Men ändå. När jag tittar på klippet, tänker jag ”sätt på henne en knytblus”, hustrun som kroknat under den självgode husvagnspatriarken. Ge barnen var sin också!

Det började som en kul grej, berättar Sara Danius i en intervju. Hon var professor i estetik på Södertörns högskola och kände för att skoja till det och klä sig i knytblus, snäv kjol och högklackat. På Södertörn klär man sig i svart. Efter att ha sett den konformistiska klädkoden där, inser jag hur roligt hennes tilltag var. Studenterna tyckte också det var roligt, berättar hon, och hon började samla på knytblusar. Nu har hon blivit föremål för knytblusaktivism. Här skulle jag kunna vika av mot Danius intresse för mode som estetiskt uttryck; hon har skrivit intressanta saker om det. Men jag väljer en annan väg, den jag traskar på för det mesta. Gruppdynamikens väg.

Kultur och natur

Som lavan efter ett vulkanutbrott väller den ut i media, gruppdynamiken som de aderton inte längre klarade av att härbärgera. Den som inte var med kan inte veta vad som hände. Men akademiledamöterna vet nog inte heller. Gruppdynamiken tog över snille och smak, och förnuftet flög sin kos.

Gruppdynamik handlar om rörelser under ytan. Att vara människa är att vara en del av den. Att förneka den är mänskligt. Det är skrämmande att inte vara herre i eget hus. Samma för husvagnsentusiasten som de aderton.

Vi föds in i en social och kulturell värld. Vi anpassar oss, skapar våra identiteter, och tar på oss de roller som andra lägger på oss. Det är inget märkvärdigt. Människoartens utvecklingshistoria är en serie sociala och kulturella händelser. Kultur är natur. Natur är kultur. Kulturen finns i våra kroppar, i vårt omedvetna. Eller som vetenskapssociologen Harry Collins uttrycker saken:

… det speciella med människor är deras förmåga att festa på kollektivets kulturella blod på samma sätt som insekter festar på de stora djurens blod…

Och nog festas det på den gruppdynamiska lavan efter eruptionen. Manliga skribenter talar om maffia, hederskultur, grisbukten och groupthink. Krigiska manliga perspektiv på knytblusen! Själv kryper jag närmare och lägger min gruppdynamiska erfarenhet på den. För jag kan inte heller låta bli att leka med lavan där den rinner förbi i min psykoanalytiska exil. Bion förstås!

Wilfred Bion

Inte tjugo fyllda hade han, som stridsvagnsförare, ansvar för liv och död. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet skulle förvandla det skyddande höljet till ugn och bränna dem alla till döds. Under beskjutning fick omdömet inte störas av dödsångest, för då skulle stridsvagnen och alla i den förintas. Denna fasa omvandlade psykoanalytikern Wilfred Bion till en teori om förhållandet mellan det som härbärgerar och det som härbärgeras. Det gäller att kunna tänka under beskjutning, att hålla kvar disciplin och uppmärksamhet. Jag hade återvänt till Bion när jag började intressera mig för essäns sublima aspekter. Nu återvände jag igen. Denna gång till en välbekant plats, Bions teori om grupper.

Bion menade att alla grupper verkar på två nivåer. Arbetsgruppen är den ena. Den kännetecknas av ett medvetet och rationellt funktionssätt. Man ägnar sig åt gruppens verkliga uppgift. Varje medlem är införstådd med gruppens syfte, och gör gruppens intresse till sitt eget. Arbetsgruppen söker kunskap, lär av erfarenhet och strävar efter att på bästa sätt nå sina mål. Alla som har erfarenhet av gruppliv vet att ett sådant rationellt funktionssätt är sällsynt.

Den andra nivån kallade Bion grundantagande. Grundantagande hänvisar till det outsagda. Det handlar om gruppens känslomässiga tillstånd, och kommer från individens och gruppens kamp för överlevnad. Grundantagandena är alltid osynliga och gruppmedlemmarna är omedvetna om dem. Man får härleda dem ur gruppens uppförande och handlingar. För att kunna göra det måste man vara där, både observera det som sker och lyssna till sitt eget inre.

Bion beskriver tre grundantaganden, beroende, kamp/flykt och parbildning. De finns överallt, menade han. Fast det krävs en grupp för att man ska få syn på dem. Samhällets institutioner använder sig av grundantagandena på sofistikerade sätt. I kyrkan finns beroende, i försvaret finns kamp/flykt och parbildning uppbådas för att bevara aristokratin. I det sekulariserade samhället finns beroende i sjukvården, kamp/flykt på marknaden och parbildningen i skapandet av nya aristokratier.

Beroende

I beroendegruppen strävar man efter trygghet och omvårdnad. Ledaren ses som allsmäktig och gruppmedlemmarna beter sig som vore de otillräckliga och omogna. Gruppen har en benägenhet att göra en viss medlem till särskilt behövande, till en patient. Den blir föremål för särskilda omsorger. Bland fragmenten som flödar förbi kan man ana att akademins beroendetillstånd framträder kring pengar och privilegier. Hur beroende ledamöterna är för sin försörjning varierar säkert. Men akademins fattigaste, Kristina Lugn, kvalificerar sig som ”patient”. När hon ropar ”jag röker, ni kommer att dö”, är det ingen tvekan om att hjälp sökes. Kristina Lugn vet. Själv är bäste dräng.

Ingen ledare kan dock tillfredsställa beroendegruppens omättliga behov, och snart nog reduceras världens bästa ledare till världens sämsta. En ny utses och man hoppas att denne ska vara bättre på att tillfredsställa behov, vara allsmäktigare än den förra. Självständig och tänkande vill man absolut inte bli.

Kamp/flykt

I kamp/flykt gruppen är det som om gruppen samlats för att försvara sin existens. Därför måste man ha något att bekämpa eller fly från. I kamp/flykt gruppen handlar man. Tänka gillar man inte, och litet svinn får man räkna med. Några akademiledamöter hit eller dit spelar ingen roll, bara man slipper reflektera över sig själv, sina handlingar och sina motiv. Bäst att skaffa sig fiender, både inom och utom gruppen. Kamp/flyktbeteendena har varit de mest spektakulära fragmenten i akademins drama. Vi har sett ett lag Engdahl och ett lag Danius, krigiska metaforer, tre hjältar på flykt, segrare och förlorare. I media gnuggade man händerna. Han vann slaget, men förlorade kriget, skriver man om officerssonen Horace Engdahl.

Parbildning

Parbildningsgruppen samlas i fortplantningssyfte. Ett par utses, kön är oväsentligt. Paret ska skänka gruppen en frälsare, ett nytt liv. Alla problem ska lösas genom frälsaren, som ska komma och befria gruppmedlemmarna från deras primitiva mörker. Paret står för hoppet, och så länge hoppet finns behövs varken ledare eller disciplin. Men ledaren måste förbli ofödd.

Parbildningsgruppen präglas alltså av oskuld och hoppfullhet, men snart nog övergår hoppet till en väntan på Godot. För om frälsaren kommer är hoppet ute och då tvingas man möta de mörka krafterna man vill befria sig från.

Akademin hittade ett lämpligt par där hatet, sexualiteten och destruktiviteten kunde läggas. Kombinationen av en madonnaliknande jungfrun och en brutal man är oslagbar. Dessutom erbjöd de en fysisk behållare för kulturelitens primitiva hemligheter. Inte undra på att man vill ha paret kvar. Att Katarina Frostensson lämnar akademins arbete betyder inte att hon lämnar sin roll i akademins omedvetna liv. Snarare lär hon och maken frodas och växa på den tomma stolen.

Idealisering av Frostensons oskuld är en del av parbildningdynamiken.”Vi måste tala om snöflickan” skriver en akademi-ledsagare i DN och moraliserar över att Frostenson nu bestraffas flerfaldigt. Men faktum är att både män och kvinnor är lika delaktiga i omedvetna grupprocesser. Faktum är Frostensson accepterat makens sexuella framfart, att hon varit delaktig i den misstänkta ekonomiska brottsligheten, att hon tros ha läckt namn på nobelpristagare och att hon utan skrupler har låtit maken exploatera akademin. Faktum är att det finns flera par och ex-par. Det mediala utnyttjandet av ex-ledsagaren Witt-Brattström är också ett bidrag till akademins parbildningstillstånd. Visste hon vem som skulle få nobelpriset, visste hon nog en del om det andra också. Media gnuggar händerna. Vem vill inte få kika in i ledamöternas sängkammare?

De vuxna

När grupper tagits över av grundantagandetillstånd gäller det att snabbast möjligt få dem tillbaka i ett arbetstillstånd. Nu behöver man få in de ”vuxna” i rummet, skriver man media, och tror att grundantagandetillstånd har med barn att göra. Jag har forskat på barns lekgrupper. Tro mig, femåringar är betydligt mer sofistikerade i hanteringen av gruppdynamik än vuxna. Det är inte ”vuxna” som behövs. Det är sans, anständighet och bättre impulskontroll.

Misslyckas man med att återföra gruppen till arbetsnivån är man förbrukad som ledare. Jag tror Sara Danius insåg detta. Hon avgick med kylig elegans. I gruppdynamiken hon lämnade efter sig finns paret i orubbat bo, för parbildningen sitter i väggarna. Inget tyder på att kvarvarande ledamöter i akademin förmår att häva tillståndet. Det tog tid innan de kunde få ur sig ett pressmeddelande. När det äntligen kom, var det från en stukad och skamsen grupp. Alla inser att det kungliga ingripandet hjälper föga. Inval av nya ledamöter bäddar för nya parbildningar. Det ser akademins aristokratiska struktur till.

Illusionen som sprack

Illusionen sprack. En häpen allmänhet såg behållaren för snille och smak gå i bitar. Men det var också behållaren för allas våra drömmar om en plats i den intellektuella solen. Verkligheten visade sitt fula tryne; och förvirring och ångest följde. Snabbt reser man sig, organiserar sig, manifesterar sig. Knytblusaktivismen kom ingång utan eftertanke. I gruppdynamiska sammanhang brukar detta kallas ”sociala försvar mot ångest”. Engagemanget verkar rimligt och lovvärt. I själva verket tjänar det behovet att att hålla ångesten på plats. Att slippa tänka, slippa känna, slippa veta att enfalden kan ta över var som helst, när som helst. Kunskap och bildning hjälper föga mot den. Kunskap om gruppdynamik hjälper något.

Vi lever i ett samhälle där mätande förväxlas med tänkande. Ett samhälle där gruppdynamiken i arbetsliv och privatliv hanteras av färghandlare, framgångsexperter och beteendeekonomer. Ett samhälle där livet blivit ett projekt; där partiledare låter sig intervjuas av influencers på Youtube. Ett samhälle där den politiska anklagelseretoriken är på väg att ta kål på demokratin. Ett samhälle där kunskapen om gruppdynamik sedan länge skickats i exil. Inte så konstigt att kulturens sista bastion faller. Därför är haveriet i Svenska Akademin en gemensam angelägenhet. Så på med kravatter och knytblusar!  Låt oss ladda för snille och smak i demokratins tjänst!