”Vi måste höja kvaliteten” är det politiska standardsvaret närhelst problemen i dagens offentliga verksamheter kommer på tal. Vad detta betyder är det nog ingen som vet, men ambitionen att höja kvaliteten låter bra. Utan närmare eftertanke har våra politiker låtit sig fångas av en situation, som bäst beskrivits av HC Andersens i kejsarens nya kläder:

… när han förstod vad folket såg kröp det i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fanns…

Ännu har ingen riktigt vågat avslöja att kejsaren är naken. Detta torde bero på att kvalitet uppfattas som något bra. Den ursprungliga betydelsen av kvalitet är ”egenskap” och alltsedan antiken har man strävat efter att skilja mellan primär och sekundär kvalitet. Den primära kvaliteten är oberoende av vår varseblivning, den bara ”är”. Sekundär kvalitet är beroende av våra sinnesorgan, och därmed kulturellt bestämd. Dagens kvalitetsbegrepp har färdats långt från den ursprungliga betydelsen. Enligt Nationalencyklepedin är kvalitet förmågan att tillfredsställa kundernas behov och förväntningar. Kvalitetsteknik, kvalitetsstyrning och kvalitetssäkring uppstod när offentliga verksamheter skulle effektiviseras och skattebetalarna skulle få ”mer för pengarna”. I kvalitetsambitionen döljer sig angelägna kunskapspolitiska ställningstaganden. På ytan verkar utvärdering, kunskapsstyrning och evidensbasering vara godartade och harmlösa, men under ytan rör det sig om en global kunskapspolitisk rörelse och den är inte lika harmlös.

All kunskap, inte minst den vetenskapliga kunskapen, vilar på antaganden om världen och människan. Bakom kvalitetssäkrandet döljer sig drömmen om en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form. I denna mening är kvalitetssäkrandet en prokrustesbädd som de professionella verksamheterna har lagts i. Men det är inte bara de som jobbar i offentliga verksamheter, som sträcks ut eller får benen avhuggna. Som medborgare tvingas vi också rätta in oss i ledet och följa uppsatta mål och program. Kroppen sluts, och människors känslor bör helst elimineras för de hindrar verksamheten att nå sina mål. Det märkligaste av allt detta är att det sker i valfrihetens namn. Förvisso kan vi välja vårdcentral eller skola, men innanför väggarna är arbetssätten påtagligt likriktade. I jakten på kvalitet döljer sig en mekanisk människosyn, och mekanismerna utlöses ger upphov till krafter som ingen brukar förknippar med en omsorg av "god kvalitet".