Pojken tittar på något i fjärran. Blicken är outgrundlig. Ser han något avvikande? Något som bryter mot normerna? Han tar ett steg. Är det ett danssteg? Jag vet inte. Kläderna tillhör en vuxen man, kavajen är ett tält, byxbenen uppvikta, skjortan skymtar fram. Alldeles för stor. Men skorna verkar ha rätt storlek. Han kan dansa fram utan besvär, oberörd av det oproportionerliga.

Jag kände igen mig. Jag har stått inför oproportionerliga uppgifter. Uppgifter som varit alltför stora och svåra, och som jag tagit på mig med förundran och förtjusning. Skakat på huvudet och sagt att jag känner mig som en tvååring i morfars överrock. Bilden väckte minnet av den känslan. Det var hemtrevligt.

Bilden fanns i julklappsboken jag nyss öppnat. Det är inte en bok man håller i sin hand. Man får hålla den i sin famn. Den väger dryga kilot och uppslagen mäter den ca 64 cm.

Jag hade kommit in i Lars Tunbjörks bildvärld. Retrospektiv. Knockad och förlorad i djupen kämpade jag mig upp till ytan igen. Jag började jag med att läsa Göran Odbratts ord om konstnärens liv och estetik. Det hjälpte något.

Odbratt skriver: ”Lars var en visuell sociolog, etnolog – inte psykolog, han ville inte krypa under skinnet. Hans signum innehåller ett: ’Show don´t tell: jag visar vad jag såg, men du får själv göra din bild av vad du ser, dra dina slutsatser’.”

Tunbjörk ville inte tränga sig på. Men tränga sig på är vad han gör. Han ville inte krypa under skinnet. Krypa under skinnet gör han också. Jag fick boken av en bildmakare. Själv är jag ordmakare. Också det ett möte.

Bilder

Bilder finns överallt omkring oss. Vi ser världen i bilder, vi lever bland bilder. De flesta glider förbi och skänker välbehag och hemtrevnad utan att vi märker något. Vardagslunken pågår där mitt ibland bilderna. Men ibland händer det.

Vissa bilder börjar tala och det vardagliga blir främmande och kusligt. Så är det med Lars Tunbjörks bilder. Han såg det som ingen annan såg. Det är i alla fall vad som sägs om honom.  Och jag tycker nog att hans bilder smiter förbi, sätter sig i kroppen och pockar på läsning. Och läser man inte, kan bilderna surna och bli något gistet som man får dras med.

Det är den vanliga vardagen som avbildas. Reportage men ändå inte. Bilderna är skarpa, färgrika, abstrakta och stiliserade. Fotografen finns inne i bilderna, man får liksom söka upp honom där. Jag ville fråga honom, ville be honom berätta för mig. Men förstod snart att han aldrig skulle svara på mina dumma frågor. Han avslöjade snabbt min önskan att förneka det jag såg. Jag har sagt mitt, nu får du göra ditt, hörde jag honom svara inifrån bilden.

Tunbjörks stil påminner om en ordmakare som varit min följeslagare under årtionden, den nyligen bortgångne Johan Asplund. Både Tunbjörks bilder och Asplunds texter visar med lätt hand till platser där man inte har varit och inte tänkt sig gå. Tunbjörk är en bildmakare som talar, Asplund en ordmakare som lämnar bilder efter sig.

Vad är en psykolog?

Jag hakar upp mig på Odbratts föreställning att en psykolog kryper under skinnet. Det var i min ungdom man trodde så. Jag minns att jag dolde mitt yrke för uppvaktande kavaljerer, för att inte skrämma bort dem. Senare i livet brukade jag besvara fåniga kommentarer med att jag bara jobbade när jag fick betalt. Nu möter jag aldrig sådant, och det tror jag beror på att man inte längre ser på psykologen så. Snarare tänker man sig att psykologen snabbt och enkelt ska fixa känslomässiga besvärligheter med evidensbaserad psykologisk mekanik. Att få själslivets kval att försvinna med några enkla handgrepp.

Får man bli förbannad? P1 står på mitt i julstöket. Programmet heter Kropp och själ och man pratar om Gordon Ramsey, och om vrede som underhållning. Man ställer frågan om man bör visa sin vrede. I programmet medverkar två psykologer, nyss utflugna ur psykologutbildningen. Båda under trettio. Sånt kan man ju lätt kolla upp nu för tiden.

Klart att man får bli arg, det kan ju till och med vara bra, konstaterar den ena hurtigt. Men innan man uttrycker vreden ska man tänka på vem man vill vara, och vilken respons man vill ha, råder hon. Man kan tänka såhär, säga såhär … Beteendeteori. Beteendeterapi. Jag stänger av. Irriterad. Det är så bilden av psykologen ser ut idag. Glad, käck, självsäker, segerviss. Inte kryper den under skinnet på någon.

Bilden på en ensam man i röd kofta, ryggen mot åskådaren, framför en stor whiteboard med svagt klotter. En stängd dörr på ena sidan, en öppen på den andra in mot ett blått rum med en tavla.

Tunbjörk? Nej, finessen saknas. Tunbjörkare? Nja, texten visar att perspektivet varken är kritiskt eller abstraherande. Jag hittade bilden på Psykologifabrikens hemsida. Psykologifabriken som gör psykologin begriplig, rolig och användbar. Som erbjuder ett gym för psykologisk träning och beteendeförändring. Och som frågar efter mitt Domedagsberg. En industrialiserad psykologi som kunde anas redan 1993 i Tunbjörks berömda bok om folkhemmets förfall. Landet utom sig.

När jag möter bilderna 25 år senare, är det psykologin jag ser. Landet med alienation, bortvändhet, struntprat, vrede och ensamhet. Landet där psykologin har blivit snusförnuftig och vardaglig. Ett Domus här, en rondell där. En talman som håller ”gruppterapi” med partiledare, en regeringsbildning i ”sandlådan”. Psykologsamtal på datamaskin. Psykologin utom sig. Det kusligas psykologi.

Det kusliga

Jag tror inte man kan finna en bättre illustration av Freuds trop om ”det kusliga” än i Tunbjörks bilder. Kort sammanfattat handlar tropen om att världen blir kuslig när bortträngda och övervunna tankesätt gör sig påminda i det hemlika. Då det trygga invaderas av något främmande och obehagligt.

Bilden av ett vanligt flerfamiljsområde. I förgrunden lekplatsens röda elefant och en bänk, längre bort en man som dricker öl sittandes strax utanför porten på den låga muren. Räta linjer, vinklar, vanliga hus, vägar och gräsmattor.

Synnerligen vanligt. Man kan gå förbi varje dag utan att se. Men i Tunbjörks bild är färgerna alltför klara, ljuset alltför starkt, vinklarna alltför skarpa. I det perspektivet kommer det bortträngda folkhemmet tillbaka och avslöjar sönderfall och ensamhet. Visar att i valfrihetens land finns ingen plats för ambivalens och tvivel. Glad och käck ska alla vara. Och tydlig. Framför allt tydlig! Då försvinner själens plågor.

På tyska är heimlich (hemtrevlig) och unheimlich (kuslig) närbesläktade. Och i de närbesläktade orden visas att det bortträngda regelbundet gör sig påmint i vardagliga sammanhang, menar Freud. Att det hemtrevliga och kusliga finns sida vid sida. Att kusliga stämningar av osäkerhet, hot och överhängande fara kan dyka upp där hemtrevnaden är som störst.

Konsten och litteraturen rör sig i detta gränsland, och Freuds uppsats Det kusliga har nog diskuterats mer inom estetiken än inom psykologin. Min väg till uppsatsen gick via kultursociologen Eva Illouz. I hennes studier av det moderna självet och populärpsykologin hittade jag hem.

Eländets glamour

I boken Oprah Winfrey and the glamour of misery menar Illouz att bekännelseinriktade talk shows är för det sena tjugohundratalet vad romanen var för artonhundratalet. Romanen uppstod ur, och satte ord på det borgerliga hemlivet, det rådande kärleksidealet och marknadskrafterna. Tjugohundratalets talkshow sätter på motsvarande sätt ord på det postmoderna. På självets, identitetens och familjens kollaps.

I Oprah Winfreys show är ”fiktionens” kärna en person vars moraliska fundament har kollapsat eller hotas av kollaps. Ett tillstånd där normalitet och misär överlappar och ersätter varandra. Huvudpersonen kämpar med att finna själv, med att fungera i familjen och i arbetslivet. Men bakom finns representationen av det kusliga. För när alltför mycket ljus kastas på det dagliga livets mörka och hemliga hörn, blir hemlivet underligt och främmande.

Oprah Winfrey har radikaliserat Freuds trop om det kusliga, menar Illouz. I sin show erbjuder hon en plats där det, som en gång var själens mörka hemlighet, nu exponeras i offentligt ljus och artisteri. Där den vanliga normaliteten hyllas. Samtidigt som allt den demokratiska medelklassmänniskan inte längre orkar bära visas upp – löjet, sexualiteten, våldet, känslorna, de undertryckta begären. I showen hörs svindlande och förvirrande röster från när och fjärran, och familjelivet förlorar sin hemlika och trygga karaktär.  Misären lurar på alla bakgårdar.

Illouz studie har femton år på nacken. Idag har artisteriet gått längre. Gift vid första ögonkastet, är ett TV-program där experter arrangerar äktenskap. Man får se personer som aldrig träffats förut gifta sig och hålla TV-bröllop med släkt och vänner. Man får följa paret under en månad och sedan beskåda hur de skiljer sig, för det gör i stort sett alla. Framför ögonen bevittnar man hur självkänslan kollapsar hos kärlekskranka medelklassmänniskor, och hur professionaliteten perverteras av  äktenskapsförmedlande experter. Misslyckandet tär på dem alla.

Gäst på ett sådant bröllop? Blotta tanken får mig att rysa. Ändå kan jag inte låta bli då och då att kika på dessa program. I smyg. Och av rent vetenskapligt intresse, förstås!

En Tunbjörkare

” Ja, jag skulle inte bli förvånad om jag fick höra att psykoanalysen, som ägnar sig åt att avslöja dessa hemliga krafter, just därför blivit kuslig för många människor” skrev Freud i uppsatsen om det kusliga. Han hade nog rätt. Det inser man om man tittar på TV:s alla äktenskapsmäklare. Det inser man om man läser seriösa dagstidningar. Som när Svenska Dagbladets ledarskribenter på nyårsafton 2016 skrev om Freuds uppsats Vi vantrivs i kulturen.

”Tanken var att det moderna samhället krävde självdisciplin för att begäret och aggressionen skulle hanteras. Och det verkliga eländet skulle vara att samtidigt som individen bara blir friare blir hon alltmer hämmad. Nåja, kanske inte alla rätt kan vi konstatera. Många agerar ut trots modernitet, så låt inte Freud locka oss att gräva djupare där vi står. Låt oss i stället sätta ihop en önskelista vars uppfyllande skulle innebära att ’Vi ska trivas bättre i kulturen 2017”. ”

Önskelistan uppfylldes om man taggade ner inför populismen, gillade läget med immigrationen och införde marknadsliberala reformer omedelbart. Det fanns varken distans eller ironi i denna ledare. Därför hade något kusligt över sig. Surrealistisk som en Tunbjörkare.

”Tunbjörkare” används när man vill beskriva en absurd vardagsmiljö. Det blev ett begrepp som fotografer på 1990-talet tvingades förhålla sig till. Att Lars Tunbjörk såg vad alla andra också såg men inte förmådde fånga på bild. Detsamma kan sägas om Freud.

Freud visste, skriver Liedman och Johansson i boken En spricka i språket, att det fanns ett obehag i kulturen och han analyserade det. Den psykiskt lidande människan hittar inte en plats i samhället, hon blir främmande inför samhället och i slutändan inför sig själv. Hon försöker ta sin plats men hittar inte fram. Hon tvingas i exil i sitt eget land, sin egen tillvaro och vet inte vad hon ska göra av sig i sin exil.

Freud verkade för hundra år sedan, när psykologin just hade blivit ett självständigt ämne. Idag vill många reducera hundra år av psykoanalytiskt tänkande till bara Freud. Och när han dyker upp är det som en irriterande fluga på den blankpolerade samhällsväggen. Starx är de där, de frenetiska freudjägarna med sina flugsmällare. Unisont ropar de att Freud hade fel, hade dålig karaktär, och att hans idéer bör utplånas från jordens yta. Freud blir märkbart levande av deras framfart, men det ser de inte. Läser man Freud på ett rimligt vis, söker honom i den epok han levde; ja då öppnas texterna och man kan förstå litet mer av dagens människor.

Komplexitet är inte mode år 2018. Det var det inte heller 1918. Den preussiska militarismen var lika opsykologisk som den tyska vetenskapen, skrev Freud några år efter första världskrigets slut. Han ansåg att den kärlekslösa behandlingen av de meniga bidrog till arméns upplösning och den tyska förlusten. Brittiska Old Army var lika opsykologisk den, fylld av officerare som formats av internatskolornas klara definitioner av plikt, ära, lojalitet, patriotism och självuppoffring. Det man trodde var skador efter granatexplosioner visade sig vara psykiska sammanbrott som bottnade i en inre konflikt mellan soldatens pliktkänsla och viljan att överleva. Ljuset, färgerna och vinklarna från 1918 kastar sitt ljus på den absurda och blinda rationalitet som marscherar på 2018 års beteendedesignade stigar. 1918. 2018. Däremellan var folkhemmet.

Så kan det bli när en bildmakare möter en ordmakare. Bilden av psykologin utom sig. Psykologen som en bild av och i samhället. En Tunbjörkare.

Gott Nytt År