juli 29, 2018

Jag brukar inte lyssna på P3. Fel generation. Så om inte min goda vän talat om för mig att ett par unga grabbar hängt med Thomas Erikson en hel eftermiddag hade det gått mig förbi. Hon, verksamhetschefen, befattade sig inte med personlighetsfärgerna. Skulle någon av hennes medarbetare komma med dem skulle den blivit utskrattad. Jag, som har gjort det till min medborgerliga skyldighet att upplysa om villfarelserna som spridit sig som en skogsbrand, satte Omgiven av idioter under min väns näsa. Jag uppmanade henne förhålla sig till den. Hon skrattade högt, hon förfasade sig. Trodde inte sina ögon och öron. Nu satt hon i bilen och lyssnade på P3. Hon skrev till mig och berättade att hon tvingat sig att lyssna, att hakan trillat ner emellanåt. Så jag fick tvinga mig att lyssna. Jag blev fort trött på dessa maniska tjugoåringar, men deras barnsliga stil blev också en avslöjande kontrast. Thomas Erikson klarade inte riktigt hålla dem på mattan.

Man kan inte granska färgläran utan att granska färghandlaren. Som seriös forskare skulle jag transkribera hela samtalet och analysera det med kvalitativa metoder, deklarera min vetenskapsteoretiska ståndpunkt och argumentera för mina slutsatser. Men det får anstå. Det som stannat kvar i minnet får duga.

Det första som slår mig är att Erikson på sitt mästrande sätt förklarar för grabbarna att det han ägnar sig åt är beteende, synligt och observerbart beteende. Det handlar med andra ord om vad man ser människor göra. Sportkommentatorer ägnar sig just åt detta. De observerar vad idrottsmännen gör, inte vad de är. Många skulle nog reagera om en kommentator talade om forwarden som inte passar för att den är dominant (röd), backen som inte får fart på fötterna för att den är stabil (grön)  och bolltrixaren som tappar fokus för att den är inspirerande (gul)

Att observera beteenden handlar om att se vad folk gör.  Beteenden är beroende av det sociala sammanhanget och kroppens dagsform. Beteenden är flyktiga till sin natur, och de varierar. Vi är inte vårt beteende, vi blir något när vi beter oss i sociala sammanhang. I Eriksons värld blir vi röda, gula, gröna och blå. Litet randiga ibland. Men när vi väl tilldelats en färg, är vi denna färg. Allt enligt Erikson. Han förfogar över ”verktyget”, och tycks anse sig också förfoga över makten att tala om för folk vad de ”är”. I varje fall kan man dra den slutsatsen om man observerar hans beteende.

Programledarna trixar. ”Men om jag inte vill vara gul, kan jag byta då?”. För det är ju så, för många är färgläran en sällskapslek. Utan att riktigt veta det, har programledarna ändå snappat upp att det handlar om en tämligen enfaldig klassificering av beteenden.

Dagen före hängandet i P3 har magasinet Filter kommit ut. I den finns en kritisk artikel som behandlar både Eriksons bok och Erikson själv. Nu ska Oskar Zia vara ”bad cop” och konfronterar Erikson med Filterkritiken. En del av kritiken går ut på att Eriksons bok saknar referenser, och därför inte är kallas vetenskaplig. Erikson, som inte läst artikeln, slingar sig. Direkt säger han att han inte har skrivit en vetenskaplig bok, han har skrivit en populärvetenskaplig bok. Populärvetenskap betyder, enligt Svenska Akademins ordbok: lättillgänglig, i viss mån förenklad fram­ställning av vetenskapliga resultat. Så nej, Erikson har inte skrivit en populärvetenskaplig bok. Där finns nämligen ingen vetenskaplig kunskap att göra populär. Men bristen på referenser avslöjar mer. DISC är en global rörelse med många utlöpare och det finns studier, inte minst amerikanska som försökt ge DISC- modellen vetenskaplig legitimitet. Men Erikson refererar inte dem heller. DISA-modellen eller DISA-språket är, så vitt jag vet, hans eget påfund.

Programledarna försöker sig på en etisk vinkling. Ska man verkligen klassificera människor? Erikson kollrar bort dem, klassificera har vi gjort i alla tider, säger han. Det finns män och kvinnor, morgonmänniskor och kvällsmänniskor, hundmänniskor och kattmänniskor, människor som kategoriserar i grupper och de som inte kategoriserar, säger han. Den springande punkten är att man inte värderar.Det är som med elektricitet, säger han, ”du kan koka en måltid till en man och du kan koka samme man med elektricitet”. En minst sagt märklig liknelse. Jag tycker att den vittnar mest om en utslagen etisk kompass. I ”Omgiven av idioter” uppmanar Erikson läsaren att gå ut och experimentera med sina medmänniskor. I vetenskapliga sammanhang krävs granskning av etisk kommitté för sådant experimenterande. Nej, Erikson är inte den vassaste kniven i lådan.

Programmet är en pratshow, ytligt och lättsamt; programledarna är inga drivna intervjuare. Ändå ekar Eriksons prat som den tomma tunnan skramlar. Sociologen Johan Asplund har kallat sådant prat för ”asocial pratsamhet”.

I boken Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet, skriver Asplund om asocial responslöshet och mikromakt.Boken inleds med en underhållande utredning om vad som händer om grannen plötsligt slutar hälsa. Den asocialt pratsamme förhåller sig till samtalspartnern som om denne inte finns. De flesta vet hur det är att prata med asocialt pratsamma. Man känner sig som vore man inlindad i plastfolie, snart vill man kräkas och letar desperat efter en öppning. Man inser att man måste ut och bort, men står där som förlamad. Man söker felet finns hos sig själv. Valet står mellan att anstränga sig mer och få sin existens bekräftad, eller gå sin väg med tilltufsad självkänsla. Erikson är skicklig på mikromakt och asocial pratsamhet, och vi lever i en tid där toleransen för den har ökat markant. Pratshower baseras på den, inte minst de som vänder sig till ungdomar. Men även i denna maniska pratsamhet hörs ekot från Eriksons tomma tunna. Att många följer den skramlande tunnan, och att man  låter den skramla i våra offentliga verksamheter och arbetsliv är ett samhällsproblem. Det är enligt min mening en kunskapspolitisk fråga. Men det får bli till en annan gång.