Det började när jag föregående sommar råkade höra Alexander Bards sommarprogram i P1. Vanligtvis stänger jag av honom, men lystrade till när denne maniske åsiktsmaskin deklarerade att han är filosof. ”Jag vill alltid förändra hur saker görs”, sade han, och förmedlade att han nu var i färd med att förändra hur man gör filosofi. Receptet löd: ta en filosof - Marx, Nietzsche, Spinoza, Hegel - placera filosofen i den digitala världen, blanda och vips kan världen och samhället förklaras på nytt. Nu var det Freuds tur.

Det första vi måste göra, sade Bard, är att förklara att ”gubbjäveln var naiv”. Därefter trasslade han in sig i förvirrade och häpnadsväckande tolkningar av Freud, och avslutade med att introducera Lacan som vår tids störste tänkare. Så fick lyssnaren veta att Bard inte bara är filosof, han är lacaniansk psykoanalytiker också. Är man det lilla minsta insatt i psykoanalytiskt tänkande kan man ana både det ena och det andra bakom Bards högmod.

Förskräckt över det jag hörde, bestämde jag mig att ta i tu med min gamla ambition att börja läsa Freuds skrifter. Jag har läst en hel del psykoanalytisk litteratur genom åren, men inte Freud själv. Senast jag läste hans skrifter var som ung psykologstudent, och då förstod jag inte så mycket. Men jag hade bara hunnit öppna en av de samlade skrifterna, nu på svenska, så kom ungdomen kom tillbaka. Javisst ja! Lustprincipen! Hur kunde jag glömma den? Är det tidsandan?

Här kommer alla känslorna på en och samma gång…

Gessles refräng är rubriken i Kristofer Ahlströms artikel i DN-artikel den 27 november. Med svepande penseldrag tecknar Ahlström det nya känslosamhället. När jag läste artikeln förstod jag att vi lever i en tid där lustprincipen råder över realitetsprincipen. Ahlström skriver att Trump hade en hel mörkerpalett att måla med och hans svajiga humör, smala uppmärksamhetsspann och känslostyrda hållning gör honom ideologiskt flexibel.

Trump är som klippt och skuren för ett samhälle där lustprincipen styr, tänkte jag och minns hur jag en gång lärde mig att sammanfatta dess påbud: jag ska ha det jag vill ha när jag vill ha det. Bara det, att under sextiotalet handlade lustprincipen om buller i individers omedvetna, och ingen räknade med att det inte skulle så förbli.

Digitaliseringen har påskyndat känslosamhällets utveckling och en ny människotyp har vuxit fram. Den nya känslomänniskan är oförmögen att härbärgera sina egna känslor, och när den inre balansen rubbas är det alltid omvärldens ansvar. Den nya människotypen är kanske en reaktion på den självtillräckliga homo economicus vi umgåtts med under de senaste decennierna. Men att teknikfixerade förnuftstyper ersätts av stackare, som inte tål inre spänning, är knappast något att yvas över. Att känslotypen dessutom lyckas erövra politisk makt ställer oss inför ett brutalt faktum – det mänskliga förnuftet når inte längre än den egna näsan räcker.

Post-sanning

Oxford dictionaries har utnämnt ”post-sanning” till ordet, som bäst beskriver år 2016. Post-sanning betecknar omständigheter där den allmänna opinionen påverkas mer av känslor och personliga uppfattningar än av objektiva fakta. Har vi blivit dummare i känslosamhället? Frågan är inte enkel, men den måste ställas.

Jag läser Freuds skrift om masspsykologi och jaganalys, kollar upp och upptäcker då, att Gustave LeBons klassiska bok om Massans psykologi kommit i nyutgåva. Kanske ett tidens tecken :

… Det märkligaste med den psykologiska massan är att de individer som ingår i den – oberoende av vilka de är, hur olika deras levnadssätt, sysselsättning, karaktär eller intelligens än är – enbart genom sin omvandling till massa får en kollektivsjäl och i kraft av den känner, tänker och handlar helt annorlunda än var och en för sig skulle göra…

Boken gavs ut 1895. Det nya känslosamhället har mycket gemensamt med massans psykologi. LeBon beskriver den, Freud analyserar och förklarar den.

Idag är de sociala medierna massindividernas hemvist, och våra politiker vänder ut och in på sig för att nå ut till dem. Men även om de ”skriker så det hörs genom blå betong så kommer alla känslorna kommer komma på en och samma gång.” I de sociala medierna tar ingen ställning till argumenten, bara till känslorna.

Behov av bildning och kritik

Vad är du? KBT eller PDT? Jag är ingetdera och har alltid känt mig idiotisk när jag fått frågan. Båda inriktningarna har lång historia och båda kräver många års studier för att sätta sig in i. Att psykologisk kunskap kan reduceras till något som närmast låter som hejaklackar till olika fotbollslag är illavarslande, och kanske tecken på känslosamhällets utbredning. Lika illavarslande är att den svenska psykologkåren anammat kategoriseringen. Att, som Ahlström lyfter fram, fler psykologstudenter numera väljer PDT-inriktning är fullständigt ointressant. I botten handlar skillnaden om oförenliga världsbilder och människouppfattningar.

Vetenskapen har inget att tillföra i frågor som rör världsbild och människosyn. Och när vetenskapen inte räcker till, då återstår bara det sunda förnuftet. Trots att detta förnuft är vetenskapens moder, är det illa sett i vetenskapssamhället. Kanske för att vi vet att ingen sanning är beständig, och ingen tillvaro är befriad från lidande och otrygghet. Det sunda förnuftet är människans tillgång och hennes gissel, och kan bara tuktas medelst bildning och kritiskt förstånd. Detta kallade Freud realitetsprincipen.

Nu när marxismens och psykoanalysens ortodoxa överbyggnader gett vika, kan Marx och Freud åter komma till sin rätt. Men ingen av dem ger några enkla svar. Deras analyser är radikala i sin komplexitet och just därför angelägen läsning i det nya känslosamhället. Så här sitter jag nu med Liedmans tjocka Marxbiografi och Freuds samlade skrifter. Givande? absolut. Mödosamt? definitivt. Ensamt? förvisso.

 

Länkar: http://www.dn.se/kultur-noje/har-kommer-alla-kanslorna-pa-en-och-samma-gang/.

Ett tips till den som vill fördjupa sig om Marx och Freuds betydelse idag. Lyssna på ett samtal mellan Sven-Erik Liedman och Per-Magnus Johansson på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=lyKlMR8gQDQ&t=1961s.