Jag brukar läsa deckare, eller snarare lyssna på dem när jag har något annat i händerna. Hårdkokte Harry Hole, depressive Kurt Wilander, taggiga Annika Bengtsson, kämpande Maria Waern – karaktärer som i bok efter bok tar sig an människans mörka sidor. Många deckare har också en samhällskritisk agenda. Som i Mikael Hjorts och Hans Rosenfeldts senaste roman, De underkända. Den handlar om kunskapens förfall.

De underkända

Romanen börjar med att en dokusåpadeltagare hittas mördad i en sommarstängd skola. Han sitter i ett hörn med ansiktet in mot väggen. På huvudet har han en strut, och på den nakna ryggen är ett prov fastsatt – underkänd. Även en kvinnlig dokusåpadeltagare har rönt detta öde. Ett bloggande tvillingpar kidnappas. När den ena av dem klarar testet ställs mördaren inför ett dilemma. Flickan måste få leva. Sagt är sagt. Mördaren bränner sönder hennes ögon och släpper henne sedan. Flickan kan ge polisen ledtrådar.
Dokusåpamördaren har en agenda, han vill att man tar itu med det kunskapsmässiga förfallet i samhället. Mördaren är en professor på KTH som blivit förbigången i den akademiska meriteringen. Kränkt över villkoren i akademin, kränkt över att inte fått det erkännande han anser sig förtjäna, kränkt över att den klassiska bildningen har förlorat sin status. Därför går han till verket, för att ställa allt till rätta.

En eftermiddag i april

En eftermiddag i april ringer telefonen. Den skrovliga mansrösten undrar om det är Britta Högberg med pudelns kärna. Jag tänkte att någon vill tala om min bok, och blev litet glad. Men det ville han inte. Han ville tala om Harry Collins, vetenskapssociologen som jag använt mig av i boken. I sina studier av praktikspråk har Collins bland annat studerat fysiker som sysslar med gravitation. Mannen i telefonen var intresserad av gravitation och förtjust i Collins. Kunde vi möjligen bli bästisar nu när vi båda gillade Collins? Frågan fanns mellan raderna i hans svada. Och som han höll på – om bristen på intresse för kunskap, fysik i synnerhet, om kinesiska kvantsatelliter, om kvantbiologi, om att folk borde åka på vetenskapliga konferenser i stället för att köpa segelbåtar, om det allmänna förfallet och obildade politiker och allt han gjort. Jag fick inte en syl i vädret. Så småningom lyckades jag säga något om att livet är kort, att man inte kan kunna allt, att jag är samhällsvetare och tycker fysik är tråkigt. Det hjälpte föga. Jag funderade på hur man gjorde på film – skulle jag låtsas att någon ropade på mig och säga att jag måste gå. Han berättade han att han gått på Chalmers och undslapp sig att alla sidor i min bok hade han ju inte läst. Det går ju inte att läsa alla sidor i en bok, menade han. Jag sade inte så mycket, ville inte sätta igång nya ordflöden, tog sats och avslutade samtalet. När jag stod där med luren i handen tänkte jag – ta bort det mordiska och jag hade mött kunskapsterroristen i verkligheten!

Den rationella drömmen

Drömmen om en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form uppstod i kaoset efter trettioåriga kriget, skriver vetenskapsfilosofen Stephen Toulmin i boken Kosmopolis. Renässansens tolerans hade misslyckats och religiösa grupper hade tagit till svärdet. I kaoset som följde sökte man efter en neutral, säker sanning. Cogito ergo sum.
Renässansmannen Montaigne var ironisk mot försöket att skilja kroppen från själen, och skriver i sina essäer att själen borde bistå kroppen i dess naturliga glädjeämnen. Descartes hade en annan uppfattning. Han hävdade att känslor är något våra kroppar gör med oss, och därför behöver vi inte ta ansvar för känslorna. Descartes påstår, enligt Toulmin, att en filosof kan avsäga sig allt ansvar för sina erektioner, såvida han inte har goda skäl att bestämma sig för att få en.
Den rationella drömmen har en benägenhet att återuppstå i tider av oro och osäkerhet och den blir värre för varje gång den återkommer, menar Toulmin. Senast den kom tillbaka var under mellankrigstiden. Nu är den här igen. Informationsteknologi och nyliberal kunskapspolitik har fört den rationella drömmen in i de innersta skrymslena av våra liv. Ingen kan längre värja sig.

Den mätande klassen

Göran Rosenberg beskriver den mätande klassen som en snabbt växande kategori av människor och företag som lever på att mäta, kontrollera, utvärdera, rapportera vad andra människor tänker, känner och presterar. Den mätande klassen har kilat sig in mellan det politiska och professionella skiktet. Den ser till att professionell kunskap blir mätbar, men har inte själv kunskap i det den mäter. Den mätande klassen kan mäta allt. Man får helt enkelt anpassa sig, för den mätande klassen måste få göra sitt jobb. Det som inte kan mätas finns inte. Var det inte Prokrustes han hette, rövaren med sängen som passade alla?
Den mätande klassen är ett hot mot demokratin, skriver Sverker Gustavsson i DN den 23 april. I nyliberal anda har yrkeskunskap reducerats till relationen mellan utförare och beställare, och det har skapat misstro mot professionerna, men också mot politikerna. Manegen har krattats för faktaresistens och offerkultur.
Utförarna vet alltid mer än beställarna därför att i  själva utövandet förkroppsligas kunskapen. På så sätt hamnar yrkeskunskapen bortom beställarnas och mätarnas kontroll. Man kan undra, som Göran Rosenberg, ”varför den uppmätta eller utmätta klassen” inte gör uppror? Jo, jag undrar också. Men man må betänka att den mätande klassen även har tagit makten över själarna.

Uppmätta själar

Personligheten, så som den mäts med personlighetstest, anses ha större betydelse för prestationen än arbetsvillkoren. Därför mäter man personligheter. Vill man ha ett jobb får man helt enkelt underkasta sig mätarna, och låta dem definiera vem man är. För en del är det en omskakande upplevelse av maktlöshet och förödmjukelse, misskännandets bottenlösa förtvivlan. De mer likgiltiga klarar sig bättre, och för de välvilligt inställda går det riktigt bra. De välvilliga är många och de tror på den rationella drömmen. För dem finns ingen anledning att ifrågasätta den mätande klassens makt. Det ligger ju i allas vårt intresse att ”få mer för skattepengarna”.
Detta den rationella drömmen i praktiken, men få vill kännas vid dess terroristiska slagsida. För om man frikopplar kunskapen från sitt sammanhang, ja då finns inte plats för det enskilda, det lokala, det tidsbundna. Och då finns det inte heller plats för demokratin. Därför behöver vi, de misstrogna, bli mer stridslystna. En deckare om kunskapsterrorism kan bidra till det!