Jag skyndar fram i julruschen, kommen från ett seminarium om Barthes och litteraturens nollpunkt. I tunnelbanehallen får jag syn på två rollups, som ramar in ingången till Pocket shop. På den ena sidan Kazouo Ishiguros roman Återstoden av dagen, på den andra Thomas Eriksons Omgiven av idioter. Den sistnämnda affischeras även i den långa rulltrappan som tar mig upp till markplanet. Så långt ifrån varandra som något kan vara, och ändå en beröringspunkt: de totalitära strömningarna i dagens samhälle.

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen handlar om mönsterbutlern Stevens som till varje pris vill vara den fulländade butlern. Hans anspråk på värdighet är totalitärt, och han varken ser eller hör det som sker omkring honom. Värdigheten blir till ett förnekande, både av arbetsgivarens förbindelse med nazister och av kärleken till miss Kenton. På sitt lågmälda sätt visar Ishiguro att man alltid har ett ansvar, att man alltid är en del i det som sker. Butlern kan läsa av andra människor, men gör det inte. Förnekande och robotaktig värdighet finns i oss alla, menar Ishiguro. Vi vänder oss bort för att slippa veta, slippa känna, slippa möta hot och främlingskap.

Omgiven av idioter

Omgiven av idioter handlar också om att förstå människor. I boken hävdas att människor kan delas in i fyra kategorier: röd, grön, blå, gul. Lär man sig att klassificera människor i dessa kategorier, så kan man också hantera dem. Här vänder man sig bort genom att behandla andra som objekt. I Stevens fall drabbar det totalitära honom själv, men personlighetsklassificeraren är anonym och vänder sig till ”idioterna” runt omkring. Texten är lika fördomsfull som titeln. Låt vara att titeln ska vara en blinkning mot den vardagliga frustration som blossar upp när man inte blir hörd, men som boktitel blir ”Omgiven av idioter” något annat. Den blir ett uttryck för förakt och pompös självgodhet. Boken förmedlar en människosyn där medmänniskan ses som ett ting att forma och hantera. Redan på bokens omslags möts man av de totalitära anspråken: 100 000 läsare kan inte ha fel. Idioter finns överallt! står det. Aha-upplevelser utlovas!

Populära personlighetsbedömningar

Personlighetsbedömningar är populärare än någonsin, särskilt i arbetslivet. Så om det bara gäller en praktikantplats, kan den sökande bli tvungen att låta sig testas. Mest populärt är det så kallade DISC- testet och det är ur detta Eriksons bok är sprungen. Testet baseras på en bok om normala människors känslor. Den är skriven av William Moulton Marston och gavs ut 1928. Marston är ingen auktoritet inom psykologin, han är mer känd för att ha skapat lögndetektorn och serien Wonder Woman. Och för sitt märkliga familjeliv.

Marston tänker sig att personligheten formas av två poler: dominans/underkastelse och motivation/anpassning. Polerna ligger till grund för ett självskattningsformulär, och på tio minuter kan man få reda på om man är röd, gul, grön eller blå. Det andra stora personlighetstestet på marknaden är Myer-Briggs. Det skapades av amatörpsykologen Katherine Briggs och hennes dotter Isabell Myers. Testet publicerades första gången 1943 och är baserat på Carl Jungs teori om personlighetstyper. Idag blandas de båda testen till nya ”verktyg” som säljs till hugade spekulanter. Man deltar i ett slags ”fantasiernas roulett”, menar den norske psykologen Paul Moxes. De som kontrollerar bordet delar ut personligheterna.

Det är nyhetsmorgon i TV4. Framgångsexperten, en parant kvinna med stort självförtroende, berättar entusiastiskt om färgkategorierna, kopplar samman dem med antikens humoralpatologi. Försäkrar att det inte är gul och svart galla hon har i korgarna med de fyra färgerna. Hon visar skyltar med adjektiv och vips – programledaren vet vad han är, och sätter på sig den gula kepsen. Alla fnissar belåtet. Vi är framme vid psykologins nollpunkt.

Psykologin har blivit en marknad, där vem som helst kan sälja sina verktyg, metoder och modeller. Och medan denna marknad växt sig stark, har den svenska psykologkåren absorberats av en intern strid om kognitiv och psykodynamisk terapi. Terapiformerna vilar på olika teorier, men skillnaden är framför allt ideologisk, den handlar om olika sätt att se på människan och hennes plats i världen.

Mod att bruka sitt förstånd

Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd, uppmanade Emanuel Kant. Uppmaningen brukar betraktas som upplysningens valspråk. Att människor inte använder sin kunskapsförmåga beror, enligt Kant, på lättja och feghet. Men upplysningens valspråk har nog förändrats. Att bruka sitt förstånd är inte gångbart längre; nu handlar det om att välja rätt ”verktyg”. Och det är här, i objektiveringen av medmänniskan, som upplysningsprojektets totalitära baksida kommer i dagern. Och det är i den man finner lättjan och fegheten.

Ishiguro avslöjar feghetens mekanismer med delikat känslighet. Ingen kommer undan. Men ingen kommer heller undan den kunskapsindustri som fört psykologin till dess nollpunkt. När allting följer marknadens lagar, blir det inget kvar för själen att bearbeta, skriver Adorno och Horkheimer i Upplysningens dialektik. Allt infekteras med likhet. Är du röd, gul, blå eller grön? Är du lejon, uggla eller St Bernhardshund?

Psykologins uppgång och fall

Man måste söka sig långt bakåt i tiden, till det första världskriget, för att härleda psykologins nollpunkt. Intresset för psykisk hälsa, inte minst i arbetslivet, startade där. 1914 var den brittiska Old Army fylld av officerare som formats av internatskolornas normer – plikt, lojalitet, ära och självuppoffring. Armén var illa förberedd för det långa kriget. Likaså på alla som återvände med psykiska skador, i granatchock.

Det enorma lidandet under första världskriget förändrade synen på psykisk hälsa. Psykologin fick en mer framskjuten plats under mellankrigstiden och andra världskriget. Efter det andra världskriget fick amerikanska företag upp ögonen för psykologin. Psykologerna, som framgångsrikt hjälpt armén med att rekrytera soldater och läka krigstrauma, kunde sakta men säkert göra anspråk på expertis inom i sort sett alla områden. Som dagens ekonomer ungefär.

Den kliniska psykologins kulturella genomslag förde med sig att  människor började ge akt på sig själva och se sig ur den andres perspektiv. Företagen anammade känslornas betydelse, och i privatlivet började vi "investera" i vår partner, "satsa" på oss själv och "köpa tid" för att vara med barnen. Vi fick en emotionell kapitalism och lidande belades med tabu. Kan jag inte kräva lycka, så kan jag i alla fall kräva ett liv utan lidande! Lidandet förlorade sitt språk och sina symboler, och kunde varken sublimeras eller gestaltas. Alla blev offer. Marknaden för ”psykologiska verktyg” låg vidöppen, och självhjälpsindustrin blomstrade. Bot och bättring utlovades, men när den inte levererades blev det alltmer attraktivt med en ”fastare hand”. Personlighetsbedömningar, härskartekniker och styrning av ”idioter” blev en lukrativ affär i den emotionella kapitalismen. Bort med känslorna i effektivitetens namn!

Vi är tillbaka i the Old Army. Inte längre som plikttrogna och underkuvade soldater utan som butlers. Som objekt för HR-marknadens verktyg är Stevens tanklösa värdighet en våt dröm. En man upptagen av att skapa sig själv, så förblindad av sin värdighet och sina ambitioner att han varken ser eller hör det som sker runt omkring.

Kunskapsindustrin

Psykologins nollpunkt är bara ett, om än så viktigt, exempel på hur kunskapsindustrin påverkar samhället. För när kunskap blir ett ting att äga och sälja påverkas alla. Och om alla medborgare ser på sina medmänniskor som objekt att forma efter eget gottfinnande, ja då eroderar tilliten i samhället. Kan vi inte lita på kunskapen, kan vi heller inte lita på samhällsinstitutionerna. Professionernas villkor har förändrats kraftigt. Från att ha varit den direkta länken mellan politiska beslut och verkställighet, har professionernas handlingsutrymme krympts av kvalitetsretorik, en global evidensrörelse och en mätarklass som påminner om forna tiders brukspatroner. Man talar numera om proletarisering av professionerna, och det löpande bandet är inte långt borta.

Men så börjar problemen hopa sig. Och då vänder makthavarna sig till kunskapsindustrins konsulter. Nu behövs varken kompetens, kvalitet eller evidens. Det räcker det med de magiska verktygen. Men de fungerar inte, för det är med dem som med kejsarens nya kläder; bara de lata och fega kan se dem. I praktiken finns nämligen ingen kunskap, bara kunniga människor. Och det är just de kunniga människorna som kunskapsindustrin vill åt, för att göra om dem till butlers. Alltmedan ensamheten ökar, tilliten minskar och kompetensen sjunker. Trots alla pengar som läggs på kunskapsmarknadens verktyg blir det inte bättre. Förklaringen är mycket enkel. Människan är ingen robot.