Downtown Abbey är en berättelse om kvinnor. Kvinnor av olika generationer, av olika klass, kraftfulla kvinnor, illvilliga kvinnor. Patriarkatet stängde dörrarna för dem, korsetterna drogs åt, men livskraften kunde ingen tukta. Nu är det inte bara korsettsnörena från ett tidigt nittonhundratal som skildras i Downtown Abbey; mellan rader lyser vår tids korsettsnören. Kvinnorna står i centrum. Blicken som bär fram dem är manlig.

I intervjuer har manusförfattaren Julian Fellowes sagt att han uppskattar starka kvinnor. Änkenåden Violet Crawley är Downtons matriark. Mästerligt gestaltad av Maggie Smith. Hennes repliker är vassa, men skenet bedrar. Under ytan finns kvinnlig klokskap och omsorg.  Hon är den goda modern. Isobel Crawley, mor till den nye arvingen, konkurrerade med Violet om positionen. På ytan är de konkurrenter, under ytan finns djup kvinnogemenskap. Inför denna gemenskap är den manliga blicken vördnadsfull. Helt annat är det när den vänds mot de unga kvinnorna.

Mary

Den äldsta dottern, Mary Crawley, var den rättmätiga arvingen till godset. Det vill säga om hon hade varit pojke. Den medeltida primogenturen stod i vägen. Inte nog med att hon inte fick ärva; hon blev en del av arvet också. Alla begärde att hon skulle gifta sig med den nye arvingen. Hon kämpade emot, men hon var kluven. Plikten kom i konflikt med hennes frihetslängtan. Att hon förälskade sig i den unge arvingen gjorde inte saken lättare.

På ytan var Mary kontrollerad och högdragen. Mary kunde inte visa sig svag, sades det. Och hon ville ha makt. Hon vägrade underordna sig. Det var så den manliga blicken såg henne och den anammades både av publiken och av media. Ville man, kunde man se att Mary var en passionerad, sårbar och begåvad ung kvinna. Och karismatisk som sin farmor, änkenåden. Det skulle visa sig det änkenåden såg Mary som sin arvtagare.

Mary lät sig förföras av en turkisk diplomat på besök. Det handlade det inte bara om turken. Hon belägrades av den manliga blicken. Männen som kretsade kring henne den kvällen deltog i förbrödringen och förförelsen.Bland dem hennes far och Matthew, som skulle ärva godset i stället för henne. De såg på henne med den manliga blicken. I deras ögon var kvinnan ett objekt för män att förfogade över. Den förbrödringen är lika vanlig i dagens samhälle. Ingen mening att bekämpa den, bättre är att genomskåda den.

Efter affären med turken var Mary skamfilat gods. Men då var turken redan död. Han dog i Marys säng. En skandal utan dess like om det kom ut. Och det gjorde det. Det var hennes syster Edith som såg till att ryktena nådde societeten i London.

Edith

Mellandottern, Edith Crawley, var offret med stort O. Fellowes sade i en intervju att han alltid fascinerats av människor som aldrig fick till det. Människor som förblev olyckliga hur mycket de än ansträngde sig. Edith var en sådan. Hon spred ständigt skuldkänslor och missnöje omkring sig. Hon trånade efter män, men männen ratade henne. Som med sagornas styvsystrar, hon var alldeles för angelägen.

Ediths öde bottnade i en familjedynamik som egentligen handlade om föräldrarnas besvikelse över att inte fått en son och arvinge. Hon framställdes ständigt som ett offer för Marys kyla och elakhet. Fellowes kallade det syskonrivalitet. Jag kallar det kvinnorivalitet. Den kommer ur avund och omättliga begär. Ediths begär var omättligt, och hon gjorde allt för att skada Mary. I henne fanns en förtryckare som alltid skyllde ifrån sig. Familjen såg det, men gjorde inget åt det. De klamrade sig fast vid ”stackars Edith”. Föräldrarna behövde rivaliteten mellan systrarna för att undvika sina känslor av misslyckande.

Den manliga blicken är blind för kvinnorivalitet. I kvinnorivaliteten finns en våldsamhet som skrämmer män. Den skrämmer även kvinnor, men inte lika mycket. På alla arbetsplatser där jag arbetat har det funnits en Edith och en Mary. Utan att själv veta om det lyckades Fellowes gestalta kvinnosolidaritetens skuggsida, det vill säga den djupa motvilja som kvinnor hyser mot den som sticker ut och sticker upp. Vi lever i en tid där föreställningen om kvinnan som offer närmast blivit helig. Vi lever i en tid då det fortfarande tycker det är fantastiskt att kompetenta kvinnor når höga poster – för att de är kvinnor. Fellowes berättar med förtjusning om hur TV-tittare som uppmanat honom att ”göra Edith lycklig”. Själv ville jag uppmana honom att visa hennes destruktivitet och exponera hur hennes närstående fick ta hand om dess konsekvenser..

Den manliga blicken

När Fellowes till slut ”knöt ihop säcken” hade han redan bestämt att göra Edith lycklig. Edith fick övertrumfa Mary. TV-serien slutade utan att Edith svek avslöjades. Det svek som förpestat Marys tillvaro och nästan kostat Bates livet.

Edith ställdes aldrig till svars för sina handlingar. Inte någon gång under TV-seriens sex säsonger. Till skillnad från Mary som ständigt konfronterades. Den manliga blicken fjättrade Edith vid offerrollen. Vad hjälpte en högre rang mot offerrollens hjälplöshet och inkapslade vrede? Att fjättra kvinnor vid offerrollen är vår tids korsettsnören. Och här får de patriarkala strukturerna benäget bistånd av ett framväxande matriarkat. I det är offerrollen en kluven maktstrategi. Marys självständighet mot Ediths konformism. Ett ideal i teorin, ett annat i praktiken. Den manliga blicken!

Mary och Edith var sig lika i den uppföljande filmen, som kom 2019. Mary tuffare, ärtigare. Karismatisk och tillfreds i sin livet. Hon skulle ta familjegodset in i framtiden. Edith var förvisso lycklig med sin markis, men när hon kom på besök till godset hade inte längre råd med tjänstefolk. Edith var blekare, tristare. Hon hade gett upp sin karriär som tidningsägare. Och hon hade gett upp sin självständighet. Marys väckte som fortfarande Ediths avund och begär. Som tidigare såg Edith till att andra löste hennes problem.  I filmen blev det Cora.

Butlern Carson, som gått i pension vid TV-seriens slut, hade kallats tillbaka till tjänstgöring till kungens besök., Han var maktlös när kungens tjänstefolk invaderade Downton. På nedervåningen blev det istället Anna, Marys kammarjungfru och vän, som ledde tjänstefolkets motstånd. Matriarkatet var än mer framträdande i filmen än i TV-serien. Och framtiden låg i händerna på de unga kvinnorna. Det var två småbarnsmammor som rodde att kungliga besöket i hamn. Mary på övervåningen och Anna på undervåningen. Som småbarnsmammorna som numera leder svensk politik.

Vissa recensenter ansåg att klassamhället idealiserades i Downton Abbey. Att TV-serien befäste en bakåtsträvande och otidsenlig konservatism. Så talar den manliga blicken. Om man i stället höjer blicken kan man skönja att kan man se Downton Abbey som ett samhälle i färd med att reproducera sig självt. Ett samhälle där man är mån om att bevara gemenskap, omsorg och anständighet. Ett samhälle där modersprincipen råder. Där styr ingen manlig blick, men det förutsätter förstås att den genomskådas. Och då måste även sätta ord på kvinnorivaliteten.