Kritiskt förnuft
Att leva i ett samhälle ställer oss ständigt inför komplexa situationer. Utan att veta något om de bakomliggande sociala krafterna vet vi rent intuitivt hur vi ska handskas med komplexa situationer. Så som vi lär oss modersmålet, lär vi oss förstå stora samhällsstrukturerna. En del människor har en naturlig talang för att se vad som rör sig under yta, andra lär sig genom idog övning. Efter bästa förmåga utvecklar vi en ”sociologisk kompetens”. Denna ska inte förväxlas med ”social kompetens” som syftar på interaktion, det vill säga hör hemma på det inter-individuella stratumet.
Vi kan dock tolka situationer på sätt som leder käpprätt fel, utan att vara medvetna om det. Därför kan vi inte tala om sociologisk kompetens utan att också tala om sociologisk inkompetens. Sociologisk inkompetens uppkommer när man slutar använda sig av sin personliga autonomi och sitt kritiska förnuft. Eftersom sociologisk kompetens handlar om förmågan att leva i grupp, kommer det kritiska förnuftet att ansättas av grupptrycket. Att stå emot grupptrycket fyller oss med obehag och därför anpassar vi oss hellre till gruppen än tar ställning till det som sker runt oss. Sociologisk kompetens och inkompetens har sitt säte i vardagslivets grupper – familj, arbetsgrupper, vänskapsgrupper och vår anpassning till dem är till största delen omedveten. Det är utifrån denna vardagliga och omedvetna anpassning som vi tolkar och tänker om de stora skeendena. Det omvända gäller också. Utan att vi närmare tänker på det, så struktureras våra samhällsinstitutioner av världsomspännande fenomen som globalisering och ekonomisk, och sätter sina spår i vårt dagliga liv. Pisamätningarna är ett exempel på hur globala krafter styr inte bara skolpolitiken, utan även skolvardagen för lärare och elever.
På den personliga nivån formas det kritiska förnuftet av grupperna där vi lever våra liv. Det är genom dem vi lär oss att leva i komplexa strukturer, och det är här vi upptäcker ambivalensen som det kritiska förnuftets ständige följeslagare. I det kritiska förnuftet pågår med andra ord en ständig kamp mellan viljan att förstå och önskan att slippa förstå. Därför känner vi vånda inför att använda oss av vårt kritiska förnuft. Men i våndan frigörs en kreativa fantasi, och genom den kan vi närma oss själva och samhället på nya sätt. Det kritiska förnuftet är med andra ord inneboende i den medelstarka tysta kunskapen.
Kritik handlar inte om att finna fel utan om att besvara frågor som: Kan man tänka på ett annat sätt om detta jag ser? Kan det jag gör uppfattas på ett annat sätt än jag avser? Kritik är med andra ord en fråga om att kunna se samhället inom sig, och att kunna förstå sig själv som en del av samhället. Det manar oss till att överväga handlingsalternativ och bedöma det sociala pris som handlingsalternativen betingar. Vårt behovet av trygghet kan å andra sidan leda till att det kritiska förnuftet utarmas; när så sker förlorar vi förmågan att uppfatta situationer på ett realistiskt sätt. I stället förnekar vi problemen och låter oss förföras av enkla lösningar. Både i förnekande och förförelsen finns en bakomliggande mekanism som gör att vi tar avstånd från känslorna som väcks inom oss.
Descartes skriver att känslor är något våra kroppar gör med oss, och därför måste det mänskliga tänkandet frikopplas från kroppen och sinnesintrycken. Descartes filosofi lade grunden för en rationalitet som präglat det det västerländska samhällslivet i århundradena. I praktiken har denna konventionella rationalitet, och dess idé om att skilja mellan förnuft och känsla, visat sig vara en passionerad historia. . Det passionerade förhållandet till evidens, kvalitet och granskning som präglar dagens offentliga institutioner är exempel på detta. Inneboende i passionen finns mekanismer som manar till anpassning och i anpassningen frodas sociologisk inkompetens, även när den sker i vetenskapens namn.
Den konventionella rationaliteten har sitt ursprung upplysningstanken som ser förnuftet som vägen till människans frigörelse. Under 1800-talet reagerade man på förnuftets primat och i romantikens förnuftskritik betonades känslorna. Men här betonades känslorna alldeles för mycket och kritiken kunde lätt avfärdas. I vår tid har modern neurovetenskap lyft fram känslans betydelse på ett mer substantiellt sätt. Numera vet vi att förnuftet inte klarar sig inte utan känslorna – förnuft och känsla är ”ett”.
Det kritiska förnuftet börjar oftast i en känsla – känslan av att något inte stämmer. Ett samhälle som hyllar konventionell rationalitet kan bara ge plats åt det kritiska förnuft, som anpassar sig till de påbjudna strukturerna. Men det finns alternativ till den konventionella rationaliteten, ett sådant är är en pragmatisk rationalitet.
I pragmatismen finns en radikal rationalitet, här företrädd av den amerikanske psykologen William James. James framhåller att intellekt, vilja, smak och passion är processer som stödjer varandra. Rationalitet blir då något praktiskt – känslan av tillräcklighet i det aktuella ögonblicket. Den radikala rationaliteten kommer ur två källor, en teoretisk och en praktisk. Den teoretiska består av tillfredsställelsen och lättnaden man känner när olikartade element bildar en grundläggande helhet, det vill säga att man begriper något. Men i en komplex värld räcker inte teoretiskt tillfredsställelse. För att kunna handha det dagliga livet krävs förtrogenhet med tingen, en förtrogenhet som kan jaga bort ovisshet och osäkerhet. Det sker när vi kan lita på att människor handlar praktiskt. Den praktiska rationaliteten bottnar i en känsla, känslan av tillit. Den radikala rationalitetsuppfattningen är den enda där explicit och tyst kunskap uppfattas både som åtskilda och förbundna. Det är med andra ord den rationalitetsuppfattning som bäst stödjer det kritiska förnuftet.
Vår världsuppfattning och vår människosyn blir en del av den vi är. Medvetet och omedvetet håller vi fast vid vår syn på världen, och de som inte delar samma övertygelse upplever vi som främmande och opålitliga. Det är här kunskapspolitik och rationalitet förenas och blir en moralisk ståndpunkt. Kunskapspolitiken kommer därför att bidra till samhällets moraliska strukturering. Mekanismen bakom moralisk differentiering är människans benägenhet att formera sig i "vi" och "dom", och detta har sig grund i vår biologi. Människan är helt enkelt beroende av sin egen sort för sin överlevnad.
Skillnader i gruppers sociala status handlar inte bara om makt, den handlar alltså också om den moraliska differentieringen. I alla grupper finns spänningar, och i alla grupper finns en benägenhet att befria sig från dessa spänningar genom att förlägga dem till andra grupper. ”Vi är de goda” och ”dom är de onda”. Mekanismerna bakom moralisk differentiering bottnar i att vissa är bättre på att leva upp till gruppens normer än andra. De ”goda” medlemmarna bidrar till gruppens karisma, de sämre till gruppskam. I moralisk differentiering lokaliseras det goda till den egna gruppen, det dåliga till andra grupper. Den moraliska differentieringen skapar på så sätt emotionella barriärer och bristande tillit mellan grupper, som ofta består långt efter att politiska och juridiska hinder undanröjts.
Moralisk differentiering har under århundraden varit en verksam mekanism i relationen mellan politik och epistemologi. I den konventionella rationaliteten bor en dröm: drömmen om en rationell metod, ett enhetligt språk och en enhetlig vetenskaplig form. På denna dröm vilar modern vetenskap. Den har gjort naturvetenskaperna till de ”goda” – rättesnöret för all vetenskap. Samhällsvetenskaperna är kanske inte onda, men betraktas i alla fall som ”flummiga” eller som ”ingen riktig vetenskap”. Av detta skäl förordas naturvetenskapliga modeller även när komplexa sociala fenomen studeras. Ofta leder det till epistemiska felslut, som gör att verkligheten blir platt. Epistemiska felslut beror på att man inte tar hänsyn till ontologisk och epistemologisk stratifiering.
I professionella sammanhang är det kritiska förnuftet både en tillgång och en belastning. Trots att universiteten är platsen för kritiskt tänkande, kan man inte bryta mot eller ifrågasätta rådande paradigm utan det har sitt pris. Det kritiska förnuftet måste därför samarbeta med praktisk klokhet för att vi ska kunna balansera mellan vad som är bäst att göra och vad som är möjligt att göra. I relationen mellan praktisk klokhet och kritiskt förnuft måste vi värna sanningens dygder, uppriktighet och noggrannhet.
Källor
Barbalet, J.M. (2001). Emotion, social theory and social structure. A Macrosociological Approach. Camebridge: Camebridge University Press.
Elias, Norbert, & Scotson, John. (1999). Etablerade och outsiders. Lund: Arkiv förlag.
Lemert, Charles. (2012). Social things. An Introduction to the Sociological Life. Fifth Edition. Lanham: Rowman&Littlefield Publishers, Inc.
Pepper, S. (1942/1970). World Hypothesis. Berkley: University of California Press.
Svallfors, Stefan. (2012). Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken. Stockholm: Santérus förlag.
Toulmin, Stephen. (1995). Kosmopolis. Hur det humanistiska arvet förfuskades. Stockholm: Ordfronts förlag.
Toulmin, Stephen. (2001). Return to reason. Camebridge, Mass.: Harvard University Press.
Williams, Bernard. (2002). Truth and truthfulness. Princeton: Princeton University Press.